The Boss (2016)

Det känns som om Benjamin Scott Falcone gjorde ett bra val är han hookade upp med Melissa Ann McCarthy. För medan Melissa McCarthy blivit ett välkänt namn i komedibranschen, vem har hört talas om Ben Falcone? Annat än som birollsskådis i och regissör av frugans filmer? Det aningens pinsamma i sammanhanget är kanske att Falcone till dags dato stått bakom Tammy och The Boss, det vill säga två av McCarthys mindre välkända prestationer.

Och ska jag bedöma Falcones insatser utifrån The Boss är denna anonymitet rätt välförtjänt. McCarthy spelar här den stenhårda affärskvinnan Michelle Darnell som tack vare en uppväxt på barnhem bestämt sig för att det här med familjer, det är något för förlorare. Hennes hårt prövade personliga assistent Claire spelas av Kristen Bell medan affärsnemesisen Ronald kommer i form av Peter Dinklage.

Genom en djävulsk kupp lyckas Ronald få Michelle fänglad för insiderbrott och när hon kommer ut finns ingen annan att vända sig till än Claire. Och eftersom Claire är en i grund och botten hygglig människa (kan Kristen Bell vara något annat?!) låter hon Michelle sova på bäddsoffan. Nu måste Michelle bara komma på en ny affärsidé och den levereras tack vare Claires dotter Rachel samt Claires smarriga brownie-recept.

Rent handlingsmässigt är givetvis The Boss det mest mellanmjölkiga av mellanmjölk. Jag kan mer eller mindre lova att om filmtittaren bara befinner sig på lågstadienivå kommer hen knappast att bli överraskad av de olika vändningar som filmen försöker att bjuda på. Inte heller utförs några stordåd i komedifacket, mycket av dialog och händelser är knappast av slå-sig-storskrattande-på-knäna-klass. Framförallt förstod jag inte alls försöken att skapa humor utifrån premissen att Michelle skulle vara så bortskämt rik att hon exempelvis är helt obekant med företeelser som kollektivtrafik. För hallå, hon är ju för fasiken uppväxt på barnhem och har av allt att döma näppeligen ärvt sin första förmögenhet.

Men damn it, vad jag gillar Melissa! Hon räddar till och med en sådan här utslätad sak från att kännas fullkomligt meningslös. Och medan jag fortfarande kan tycka att det skulle vara spännande att se henne som något annat än högljutt och buffligt respektlös gör hon det ju så bra. Särskilt när hon som i det här fallet flankeras av en sådan pålitlig kraft som Kristen Bell. Dessutom bjuds vi på genomtrevlige Tyler Labine som den ivrigt uppvaktande Mike. Hade filmen haft en tagline hade ett enda ord räckt alldeles utmärkt: ”Nice!”.

The Boss kommer inte att göra någon upprörd men bjuder å andra på 90 minuter mild underhållning och en Melissa-fix som räcker tills dess skådespelerskan är med i en bra film igen. Företrädesvis något som inte är regisserat av maken.