X2: Locke & Key (2008 & 2009)

I likhet med pappa Stephen King (och ett gäng andra, ”vanliga” författare förstås) har Joe Hill gett sig på att skriva seriemanus. I Kings fall är det hela lite av en kantboll eftersom Creepshow (tecknad av Bernie Wrightson) utgår från manuset till episodfilmen med samma namn. Med tanke på att de bägge kom 1982 skulle man också kunna tänka sig att serien och filmen så att säga skulle gå hand i hand och ge varandra lite draghjälp hos publiken.

Då har Joe Hill gjort jobbet betydligt mer grundligt med sin, och chilenske tecknaren Gabriel Rodríguez, serie Locke & Key. Hemma i bokhyllan fanns de två första samlingsalbumen Welcome to Lovecraft och Head Games (innehållandes sex delar vardera) och därför var det också där jag började.

Tyler, Kinsey och Bode Locke är fortfarande i chock när de tillsammans med mamma Nina flyttar från västkusten och San Fransisco till Massachusetts och staden Lovecraft. Det gamla Keyhouse är pappa Rendell och farbror Duncans barndomshem men familjen kommer dit utan Rendell. Han har nyss blivit mördad och de kvarvarande Lockes flyr därför till östkusten för att försöka börja om på nytt.

Nina har blivit lite för förtjust i sina vinflaskor, Tyler har blivit tystlåten och håller sig i ständig rörelse för att slippa tänka, Kinsey kammar ut dreadsen och försöker passa in medan Bode hittar en spännande ny bekantskap i botten på husets brunn.

När vi rör oss in i Head Games följer den där brunnsfiguren med. Det visar sig att Dodge är en lurig trickster-typ som kände Locke-barnens pappa när det begav sig på high school. Då kallade han sig Luke Caravaggio, nu går han under namnet Zack Wells och har en rejäl hållhake på Kinseys löparcoach Ellie Whedon.

Fasiken vad jag gillade introduktionerna till hemligheterna som gömmer sig i Keyhouse, den enigmatiske Dodge och syskonen Locke! Möjligen kan man invända att Welcome to Lovecraft och Head Games inte är perfekta som serieromaner eftersom åtminstone jag själv läste dem mer som ”vanliga” romaner. Mycket av själva handlingen uttalas nämligen i fullt normala pratbubblor och textpaneler. Men det finns också gott om flashbacks och inre känsloliv som kan förmedlas så mycket enklare genom bilder.

Jag tror att jag kanske tar Rodríguez bidrag för så självklart eftersom jag uppfattar att han har en distinkt cineastisk stil. Varje uppslag är som om en liten film spelas upp inför mina ögon och det är mycket fokus på rörelse, både inom och mellan paneler. Även de maffiga helsidesuppslagen är fantastiskt dynamiska, vare sig de består av en enda bild eller en samling ögonblickmoment. Det känns också som om han är otroligt flink på att skapa scener som gör att läsaren omedelbart fattar vad det är som händer, oavsett om det är en beskrivning av ett minne, en flashback eller någon som använder en nyckel vilken kan öppna dörrar både här och var.

Locke & Key delar sitt färgspektrum med modernare serier som exempelvis Sherlock Holmes & le Necronomicon. En egenskap jag faktiskt inte tänkt på innan jag insåg hur otroligt färgstarka bilderna är från klassiska illustratörer som Moebius, Chris Foss, Mike Whelan, Jack Kirby, Roger Dean eller Bob Eggleton. I jämförelse med dem går Locke & Key i grått, brunt och oliv. Till och med blod (som rinner rätt ymnigt från gång till annan) har en dämpad röd färg. Vi är långt ifrån George A. Romero-Tom Savini-zombie-orange här.

Rent innehållsmässigt finns det relativt stora skillnader mellan Welcome to Lovecraft och Head Games. Den första samlingen är främst fokuserad på att särskilt Kinsey och Tyler ska få möjlighet att bearbeta det trauma som var faderns mord. Därför blir det också en hel del vardag kring de två, inte minst för Kinsey som försöker hitta sin bäring som tonårstjej i en ny skola. De är bägge två lite för upptagna med sina egna blåslagna själar för att riktigt uppmärksamma vad lillebror Bode har för sig.

Hans agerande ska dock få stor betydelse för händelseutvecklingen i Head Games när Dodge, som Zack Wells, försöker gama åt sig nycklar med diverse egenskaper som gömmer sig i Keyhouse. Den andra samlingen tittar därmed både bakåt och framåt eftersom vi också får följa Dodge som Luke Caravaggio när han kände en yngre Rendell, Duncan och Ellie.

Bägge albumen ger mersmak och lyckligtvis finns det hela fyra stycken till att fördjupa sig i innan det är dags att stänga och låsa dörren om Locke & Key.

Welcome to Lovecraft (2008)

Head Games (2009)