På förekommen anledning från bloggkollegan Filmitch som nyligen också sett brittisk måbra-film.

***

The GuernseyÅret är 1946 och i London börjar man så smått att återhämta sig. Bussarna går och man målar om ytterdörrarna. Men det finns de som lidit betydligt mer under själva kriget än Londonborna och som fortfarande dras med efterverkningarna av det som hänt.

En som däremot faktiskt tjänat på kriget är författarinnan Juliet Ashton. Hennes kåserier om urbrittiskan Izzy Bickerstaff har varit ohyggligt populära och tjänat in en nätt slant till sin upphovskvinna. Juliet är dock inte helt nöjd. Hon tvivlar på sin egen förmåga som författare och inte blir det lättare när alla förväntar sig att hon ska fortsätta i samma riktning. Det vill säga skriva lättsam underhållning istället för Riktiga Böcker. Att hon började sin skrivarbana med en seriös biografi om Anne Brontë är något hon själv skämtar bort.

Men så kommer Juliet i kontakt med människorna på kanalön Guernsey, en del av det brittiska väldet som faktiskt var under tysk ockupation mellan 1940 och 1945. Hon blir så pass nyfiken att hon snart sitter på en båt för att få träffa personerna i The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society.

Alltså, det här ju faktiskt rätt spännande! Filmen The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society är en adaption, vars förlaga jag läste och skrev om redan 2012. Jag hävdade då att boken mer eller mindre redan kändes som en typiskt brittisk måbra-film och listade sedan ett antal tilltänkta rollinnehavare. Ska vi se hur väl jag lyckades skåda in i kristallkulan?

Huvudpersonen Juliet tänkte jag mig i form av Anne Hathaway och hon var faktiskt på tapeten när filmen skulle castas. I slutänden landande man dock i Downtown Abbey-Lily James som har en viss vana från historiska filmer efter att ha spelat Gary Oldmans sekreterare i Darkest Hour. Som förläggaren Sidney trodde jag på Michael Fassbender och fick Matthew Goode medan bonden Dawsey Adams inte alls blev Tom Hardy utan den för mig okände holländaren Michiel Huisman. Allt blir förstås bättre med Tom Hardy men jag tror också att han nog hade kunnat vara en lite mindre hunkig (och därmed mer trovärdig) grisbonde.

Utöver de här personerna bjuder The Guernsey… också på typ ytterligare halva casten i Downtown Abbey samt veteranen Tom Courtenay. Ingen av dem gör ett dåligt jobb, mina problem med filmen hänger snarare på själva historien. Överraskande nog dryper den förvisso inte lika mycket av samma måbra-känsla som jag anklagade boken för, däremot vill jag påstå att den hela tiden löper i parallella spår.

Å ena sidan har vi den litterära vinkeln, med Juliets författartvivel samt betydelsen av böcker som ett sätt att hålla den mänskliga anden vid liv när luften synes ha tagit slut. Å den andra har vi hela historien kring vad som hände på Guernsey under andra världskriget och då särskilt ödet för Elizabeth McKenna som, när Juliet anländer till ön, enbart finns med i sällskapet som en orolig ande.

Det här andra spåret är tyvärr dessutom i sig tudelat, där tyskarnas påverkan på öns invånare är spännande och intressant medan Juliets långsamma uppnystande av vad som hände Elizabeth inte alls får den känslomässiga betydelse som nog var tänkt. När Juliet mot slutet skriver att det var Elizabeths historia som fick henne att inse hur livet måste ta en annan vändning och yada yada yada, sitter jag mest och funderar ”varför då?” eftersom den inte alls hade samma effekt på mig. Sannolikt därför att filmen inte lyckas skapa en engagerande personlighet av Elizabeth McKenna; Jessica Brown Findlay blir aldrig mer än modigt staffage och ett mysterium som måste lösas av Lily James.

Placeringen av Guernsey i berättelsen är bra, för öns historia skapar som sagt ett intresse som gör att The Guernsey… höjer sig över måbra-massan. Samtidigt gör det tillbakablickande utförandet och Juliets kärleksproblem (det är en måbra-film, vad trodde ni?!) sitt bästa för att släpa filmen tillbaka ned i den geggan.

För självklart görs det (över)tydligt att (1) Juliet inte alls passar in i de tjusiga Londonsalongerna där hon uppvaktas av diplomaten Markham Reynolds, (2) Juliets hand inte alls passar för Reynolds extravaganta förlovningsring med en diamant stor som valnöt och (3) Dawsey Adams är en så snygg bonde att det inte kan bli annat än kärlek vid första ögonkastet.

På det stora hela är jag inte alls kunnig nog att bedöma filmens historiska trovärdighet. Men jag måste i alla fall ifrågasätta ett samtal där Juliet antyder att hennes förläggare Sidney, när det kommer till kärlek, föredrar personer som exempelvis heter ”Tom” framför personer som heter ”Juliet”. Ett avslöjande som inte renderar stort mer än ett ”jaha” och det i ett samhälle där manlig homosexualitet betraktades som kriminellt fram till 1967.

The Guernsey… hade kunnat vara en betydligt sämre och smörigare film men ska vi snacka WWII-måbra vill jag hellre slå ett slag för exempelvis Gemma Arterton, Sam Claflin och Bill Nighy i Their Finest.

star_full 2star_full 2star_half_full