Hacksaw Ridge (2016)

Okinawa var sista steget i den omsorgsfullt planerade invasionen av Japan. Nedgrävda på ön, dryga 50 mil från japanska kusten, skulle de allierade kunna få ett slut på kriget. Kruxet var bara att där fanns ett gäng nedgrävda japaner som man var tvungen att göra sig av med först. I en ”tyfon av stål” stångade de amerikanska styrkorna blodiga sig mot den japanska väggen innan den till slut gav vika. Slutnotan gick på så där en 50 000 amerikanska liv och minst 85 000 japanska. Halva Okinawas befolkning försvann, antingen i striderna eller genom självmord.

En av de som landsattes på ön och som uppdrogs att inta den så kallade Hacksaw Ridge eller Maeda-branten (en mer eller mindre lodrät bergvägg vars platå var beströdd med bunkrar och tunnlar) var Desmond Doss. En vapenvägrande sjukvårdare vars moraliska övertygelse knappast gav honom några pluspoäng i vare sig kamraterna eller officerarnas ögon. En Amerikansk Man försvarar sina Rättigheter samt Kvinnor och Barn med Vapen i hand! Under träningslägret i Fort Jackson hade man gjort sitt bästa för att skrämma bort Desmond, men den unge mannen var om inte annat en envis jäkel och nu stod han alltså här vid foten av Hacksaw Ridge.

Lika bra att klargöra först som sist: givetvis är en historia som Desmonds värd att berätta (att filmen sedan proklamerar att detta är en ”true story”, varken mer eller mindre, kanske vi inte ska ge oss på att diskutera här). Givetvis är det beröm- och beundransvärt att någon som har alla möjligheter att slippa militärtjänstgöring ändå gör sin del i krigsinsatsen. Detta alldeles oavsett om hen sedan utför de stordåd som Desmond står för eller ”bara” är en ”vanlig” soldat. Det man kan komma ihåg i sammanhanget är icke minst att Desmond faktiskt gjorde det han gjorde tack var sin starka kristna tro (han var uppfostrad som sjundedagsadventist).

Hur är det kära läsare, har ni kanske anat ett ”men” som ligger och jäser i faggorna? Då har ni anat alldeles rätt och det hänger förstås på hur man framställer Desmonds historia. Här är det veteranen Mel Gibson som hållit i taktpinnen och säga vad man vill om gamle Max Rockatansky, men han är åtminstone konsekvent i sitt filmskapande.

För liksom i fallen The Passion of the Christ och Apocalypto synes Gibson oändligt fascinerad av att porträttera skadade och lemlästade människokroppar. I de sammanhangen är det närmast anmärkningsvärt att det tog honom så pass lång tid att göra en krigsfilm, för är det något krig är bra för så är det att trasa sönder folk.

Det tar ungefär en timme in i Hacksaw Ridge innan vi är framme på platån men därefter är filmen mer eller mindre en uppvisning i skottskador, brinnande kroppar, explosioner, granatbortsprängda lemmar, sönderslitet kött och vassa benpipor. När vi följer det första anfallet faller männen som veteax för lien.

Det är möjligt att det är detta som är Gibsons hela syfte med att göra Hacksaw Ridge. För annars vet jag inte riktigt vad jag ska läsa ut av filmen. En porträttering av Desmonds gärning, absolut, men jag hade kanske också i min enfald förväntat mig en krigsfilm som säger något om kriget som företeelse.

Den vanligaste vägen i sådana sammanhang är förstås den välbekanta ”war is hell”-vinkeln, där ingen står som vinnare när slaget är över. Men Gibson låter oss bara följa amerikanerna och utifrån deras ögon åse de märkliga och svekfulla japanerna (harakiri och en falsk vit flagg). När de till slut lyckas driva bort fienden görs det under triumfatorisk musik. Inte heller nämns det med ett ord att filmens hjälte tvingades framleva resten av sitt liv på bidrag tack vare de skador han ådrog sig.

Men innan dess har givetvis vår huvudpersons störste motståndare också tvingats erkänna att den unge mannen är modigare än någon av dem, även utan vapen i hand. Gibson gör inga som helst försök att relativisera eller diskutera eventuella konflikter mellan Desmonds beslut att ta värvning och hans tro. Vi får inte heller träffa några vapenvägrare som gjort andra val än Desmond.

Men visst, det är som sagt var fullt möjligt att Gibson enbart velat fokusera på en ung man vars gudstro och personliga övertygelse får honom att utföra stordåd. I likhet med en viss snickare från mellanöstern för en sisådär 2 000 år sedan…