Midsommarafton ÄR ju ändå en nästan lika stor svenskhelg som nationaldagen. Så varför inte fira med en svensk filmklassiker?

***

StrulAlla kidsen älskar kemiläraren Conny. Han brinner för sitt ämne så till den milda grad att han tillhandahåller coola fyrverkerier till elevernas fester (Gandalf ain’t got shit on him!) och de presterar i gengäld enbart fyror och femmor på hans prov

Därför är det lätt att föreställa sig skolledningen och föräldrarnas förfäran när det visar sig att Conny, under täckmanteln förbättrade gödningsmedel, varit hjärnan bakom den knarkvåg som drabbat staden. Har elevernas kemiprov bestått av hur man på bästa sätt kokar ihop amfetamin? På vilket sätt har läraren inte korrumperat och förgiftat sina elevers unga sinnen och kroppar?! (Jag säger bara: Breaking Bad!!)

Fort som tusan åker Conny i fängelse där han blir förpassad till tvättsysslor. Men hans medfångar smider planer på att råna transporterna till myntverket och Conny tvingas med i den kuppen. Samtidigt hittar han bevis för att det ju inte alls var han som kokade ihop knarkpartierna. Men att jonglera värdetransportrån och försök att få sig själv frikänd, plus en relation med heta poliskonstnären Susanne, gör att det blir lite…struligt.

Två saker hindrar Strul från totalt haveri: Jonas Fricks regi (i kombination med Stefan Kullängers foto gissar jag, jag har svårt att skilja dessa två rollers respektive bidrag till en färdig film åt) och Björn Skifs charm.

För detta är en film där det för ovanlighetens skull är tydligt att den hade kunnat vara oändligt mycket sämre. Manuset (skrivet av Skifs och Bengt Palmers) ligger på sedvanlig svensk dumsnubbelnivå med tokroliga rollfigurer som alla av någon anledning ska ha utpräglade och lustiga dialekter. Vilket funkar sådär med tanke på att exempelvis Johan Ulveson då och då glömmer bort att han ska vara göteborgare och börjar låta som en typisk Lorry-Ulveson istället.

Nej, i mina ögon ligger allt i framställningen (även om det överdrivna användandet av blåljus antyder att någon tittat oavbrutet på Manhunter under de två åren som gått sedan Michael Mann-filmen hade premiär). Struls actionmoment bygger gärna på tunga fordon och filmningsmässigt finns inte mycket att invända mot hur de används. Inledningssekvensen, med lekande barn och en frontlastare, är något av en svensk filmhistorisk klassiker och bra på riktigt. Visst, Strul staplar klichéer på stereotyper på schabloner till en veritabel Dagobert-macka av välbekanta vändningar men det känns som om Frick faktiskt vetat hur han ska kunna utnyttja smörgåstornet till max.

Jag tycker också att Strul ofta lyckas pricka in exakt rätt nivå på en stämning av förhöjd verklighet som gör att det knappast är någon idé att exempelvis börja ifrågasätta vad det egentligen är för fängelse som har sådan jäkla dålig koll på sina fångar. En anstalt som å andra interiörsmässigt får det turkiska fängelset i Midnight Express att framstå som ett lyxboende. Eller varför en polisstation är inrymd i en lokal som är till förvillelse lik rummen som också huserar det mystiska purpurbrödraskapet.

Till det kommer som sagt en Björn Skifs i startgroparna av sin cineastiska karriär (Joker kom 1991 och Drömkåken 1993) och jag kan bara kapitulera – satan vilken trevlig typ han verkar vara! Återigen är det något med själva sammanhanget och inramningen som gör att jag utan problem accepterar en rollfigur som är både platt och ointressant. Som låtsas lida av hjärnskakning med samma finess som en femåring och gör ”who-ho-ho”-ljud när han cyklar lite för fort genom skogen.

Det var ett bra tag sedan jag såg Strul och jag är inte ens säker på att jag någon gång sett hela filmen från start till mål. Som det var nu bjöd titten på en glad överraskning men också grubblerier över varför Jonas Frick inte fortsatte att regissera långfilm.

star_full 2star_full 2star_half_full