MorganEn smal flickgestalt i en glasbur. En övervakande kamera. Ett forskarteam som levt och arbetat tillsammans i sju år och vars månadslön uppenbarligen baseras på hur många gånger de kan säga namnet ”Morgan” när de pratar om eller med varelsen i glasburen. En utomstående ”risk management consultant” som kommer från ”corporate”. Som dessutom vägrar ta samma namn i sin mun, utan framhärdar med att benämna experimentet ”it”.

Morgan slänger upp en del intressanta tankar på bordet. Synd bara att de redan slängts upp av Ex Machina. Och där Ex Machina serverade utsökt genomtänkt sushi kommer Morgan snarare i form av ett stort tråg med lasagne. Ett upplägg som vid första anblicken ser aptitligt ut men som, efter att ett par middagsgäster varit där och grävt, istället förvandlas till en ointressant och ketchupbemängd röra.

Morgan skiljer sig från Ava genom att vara ett genetiskt experiment snarare än en robot samt redan i filmens upptakt visa sig livsfarlig. Kate Maras konsult är nu på plats för att utvärdera om idén med att ta fram en genetisk hybridorganism med känslor egentligen var så smart. Jag tror att vi i publiken redan på pitchmötet hos det vaga ”corporate” hade kunnat ge besked om att det aldrig är en bra idé att försöka framkalla mänskliga känslor hos icke-mänskliga varelser. Det framstår också som en smula underligt att vare sig psykologer eller beteendevetare på plats tycks ha kunnat förutse att det sannolikt bliri problematiskt att placera känslor, som bara haft fem år på sig att utvecklas, i en kropp byggd för superavancerad närstrid. When will they ever learn…?

Nå, för filmbranschens del är det kanske lika bra det, för annars skulle det inte bli många filmer gjorda. Den icke-existerande inlärningskurvan hos rollfigurerna i den här typen av filmer ska också visa sig fruktbara för kändisregissörssöner. Morgan är nämligen regisserad av en viss Luke Scott och minsann om vi inte återfinner pappa Ridley bland producenterna.

Missförstå mig rätt, Scott d.y. har inte gjort något direkt dåligt jobb med Morgan i så måtto att filmen känns stabil och påkostad rent produktionsmässigt. Kanske till och med pappa hade ett finger med i spelet för att säkra namn som Toby Jones, Paul Giamatti och Brian Cox till rollistan?

Annars gör Kate Mara och Anya Taylor-Joy så gott de kan med både konsult och experiment men de har ärligt talat inte särskilt mycket att jobba med. Trots det ska villigt erkännas att jag inte har några större problem med att uppfatta dem bägge som dödliga kvinnor, med Anya Taylor-Joy som den känslomässigt skörare och labila av de två. Däremot förstår jag inte riktigt varför hon skulle behöva gå hela filmen igenom med bleksminkat ansikte.

Men produktionsvärden hjälper föga när en thriller (för det är i alla fall vad jag gissar att Morgan vill vara) är så kapital ospännande och bjuder på så få överraskningar. Inte en enda faktiskt. Jag tror exempelvis att Morgans avslutning är tänkt att vara en rejäl mindfuck-vändning, men för att uppnå det måste den presumtive filmtittaren i så fall inte ha sett särskilt många filmer av den här typen innan. Samtidigt är filmen inte tillräckligt djuplodande i sina filosofiska frågeställningar (medvetande, känslor och rättigheter hos syntetiska livsformer) för att motivera en genrebeteckning som ”spänningsdrama” eller något liknande.

Lasagne serverad i storköksform behöver för all del inte vara oätlig, men särskilt rolig är den sällan heller…

star_full 2star_half_full

Annonser