Dark Phoenix (2019)

alt. titel: X-Men: Dark Phoenix

Who are we? En fråga lika gammal som superhjältegenren själv. Dark Phoenix, filmen som så gärna vill vara en i gänget, väljer därför att börja med att sparka in en dörr som stått vidöppen sedan urminnes tider.

Och tyvärr bjuder inte denna historia om Jean Grey på några andra överraskningar heller, vare sig det gäller superhjältar i allmänhet eller mutanter i synnerhet. Den unga Jean tas om hand av Charles Xavier efter att hon orsakat en trafikolycka som dödat bägge hennes föräldrar. Ett faktum som Xavier, av omtanke om flickan, ser till att dölja för henne i hennes egen hjärna. He can do shit like that, you know.

Ett hantverk som han dock gruvligen ska komma att ångra efter att Jean blivit besatt av några slags rymddunster under ett rymdfärjeräddningsuppdrag. Plötsligt är hon inte bara en ovanligt kraftfull mutant, nu verkar hon inte längre kunna eller vilja kontrollera sin avsevärt ökade styrka. Men det är inte det enda problemet X-männen måste tampas med, det ska också visa sig att fler är ute efter rymddunsterna.

Jag borde helt klart ha läst på inför titten på Dark Phoenix. Nu gick min hjärna på högvarv för att försöka få ihop det som hände i filmen med det jag kunde minnas från tidigare X-Men-filmer och den var förbanne mig omöjligt att stänga av (bad brain!). Och eftersom jag primärt mindes de tre första filmerna och i princip inget alls från den senaste Apocalypse var min hjärna rätt rökt från första början.

Jag hade alltså hunnit glömma bort att Sophie Turner spelade en ovanligt kraftfull mutant redan i Apocalypse (efter att serien getts en möjlighet att mer eller mindre börja om efter Days of Future Past). En mutant som i den här omgången alltså blir ännu starkare. Kanske för att jag själv har börjat försöka sätta mig in i den sortens psykologi, framstod James McAvoys Charles Xavier den här gången som en tydlig talesman för så kallat lågaffektivt bemötande. Han är övertygad om att Jean vill göra det rätta och använda sina förmågor i det godas tjänst, det är bara det att hon inte alltid kan. Och då är det inte rätt att skuldbelägga henne. Givetvis är det denna inkännande attityd och förkunnandet att alla barn förtjänar en familj som i slutänden räddar världen och mänskligheten.

För i Dark Phoenix kommer inte det främsta hotet från Magnetos övermänniskomutanter (tautologi eller polaritet? Sug på den, ni!) utan från några slags shapeshifter aliens med T-1000-krafter (ledda av Jessica Chastain) som är ute efter att suga upp de virvlande dunsterna som funnit en fristad i Jean. Tyvärr är de inte tillräckligt intressanta antagonister för att blåsa liv i denna fullkomligt mediokra historia och den ”kosmiska kraften” är så intetsägande att jag närmast uppfattar den som en mcguffin trots att den som sagt ska vara filmens själva drivkraft.

Simon Kinberg har för första gången regisserat sitt eget manus, men problemen ligger inte bara i regiarbetet. Varken manus eller skådisar lyckas uppamma någon särskild känsla för filmen, den blir i slutänden en actionrökare bland andra actionrökare. Glömd i samma sekund som eftertexterna börjar rulla. Dessutom vet jag inte riktigt vad Kinberg sysslat med när det gäller jämställdhetsperspektivet. Det känns som om någon gjort honom uppmärksam på ett för honom helt nytt fenomen. Nämligen att det numera finns ett visst intresse av filmer som lyfter fram sina kvinnliga rollfigurer. Och så har han försökt peta in ett gäng sådana hänvisningar utan att egentligen ha en aning om vare sig hur eller varför. ”Påklistrat” är en eufemism i sammanhanget.

Som vanligt när det gäller medelmåttiga actionrökare nu för tiden återfinns eventuella ljusglimtar i det visuella, särskilt när det gäller film på en X-Men-budget. Jag såg dessutom Dark Phoenix på riktigt stor duk den här gången – Imax-biografen vid Mall of Scandinavia. Och det är fullt möjligt att den upplevelsen boostade filmen till ”ok” snarare än ”mnja”. För lite häftigt var det ändå att känna rymdfärjemullret som en dånande fortplantning från ljudsystemen, ner i biofåtöljen och vidare in i bröstbenet. Det fanns också ett par snygga scener som helt klart hjälptes upp av storduken, dels inne i Cerebro (där 3D-effekterna hör och häpna faktiskt skapade lite djup), dels när en tågvagn kläms ihop som en kaviartub (en scen som också fick sig en släng av ett riktigt bra score signerat ingen mindre än räven Hans Zimmer). Och…ja…det var väl ungefär det…

Även Filmitch har tagit del av den senaste X-Men-filmen men var inte mer imponerad, han.