Shopliftersalt. titel: Shoplifters

Ska man vinna fina priser på fina filmfestivaler ska man tydligen heta Hirokazu Kore-eda. Redan 1995 fick regissören och manusförfattaren pris vid Venedigs filmfestival för sin debutfilm, Maboroshi no hikari. Och sedan har det rullat på med någon utmärkelse nästan varje eller vartannat år, gärna i Cannes. Shoplifters har en nominerings- och vinstlista längre än min arm och var givetvis Japans bidrag till ”Best foreign language” vid den senaste Oscarsgalan.

Sannolikt tack vare just de här nomineringarna är Hirokazu Kore-eda ingen ny bekantskap för min del, trots att jag knappast kan sägas jaga efter japansk film med ljus och lykta. Jag har sett både Sådan far, sådan son från 2013 och Efter stormen från 2016. I perspektivet av de två filmerna skulle jag säga att Shoplifters uttryck och teman passar väl in i Hirokazu Kore-eda produktion. Återigen serveras vi ett oerhört naturligt skådespeleri och återigen ligger fokus på familjen.

Det tar dock ett tag innan i alla fall jag tycker mig få koll på alla medlemmarna i familjen Shibata som bor i ett enormt trångt och kylslaget litet gårdshus i någon större stad. Huruvida det är Tokyo eller Yokohama spelar mindre roll. Vi har den äldre Hatsue som inför den besökande socialtjänstemannen låtsas att hon bor själv. Hon lyfter någon slags pension som verkar hänga ihop med en före detta (samt avliden) make och får dessutom pengar från makens kvarlevande barn trots att hon uppenbarligen inte är deras mor.

Det här med pengar är ganska viktigt eftersom det är något av en bristvara i familjen. Osamu lär lille Shoto att snatta hela ryggsäcken full från affären eftersom varor på hyllan noga räknat inte tillhör någon ännu (egendomsfilosofi är kanske inte Osamus starkaste sida). Nobuyo arbetar på tvätteri och ser till att tillsammans med sina kollegor vittja kundernas kläder på eventuellt kvarglömda smycken. Osamu och Nobuyo framstår först som Shotas föräldrar men allt eftersom och i samtal förstår jag att så inte är fallet.

Hatsue delar också sängplats med den unga Aki som kallar den gamla kvinnan för ”farmor”, ett epitet som inte heller ska visa sig vara med sanningen överensstämmande. Shoplifters inleds dessutom med att Osamu och Shota, efter en av sina stöldräder, hittar den lilla flickan Yuri utestängd på en balkong mitt i smällkalla februari. För att hon inte ska frysa ihjäl tar de med henne hem för en bit mat och sedan blir hon liksom bara kvar i det lilla huset.

Med en sällsam fingertoppskänsla utforskar Hirokazu Kore-eda relationer och familj genom sina personer. För här tycker jag att det blir fel att prata om ”rollfigurer”, de som bor i gårdshuset är inte arbetande skådespelare utan personer som jag lika gärna skulle kunna se en dokumentär om. Shoplifters är förvisso inte helt renons på handling och händelseutveckling men jag upplever att Hirokazu Kore-eda valt att berätta sin historia med scener som i sig inte alltid utgör en vital del av denna händelseutveckling, vilket bidrar till den naturliga känslan. Livet är ju, som vi vet, det som pågår medan vi pysslar med annat.

Jag tyckte inte att Efter stormen gav mig något nytt när det gällde sin Peter Pan-lika huvudperson. Jag kan verkligen inte ha samma invändningar när det gäller Shoplifters. Tidigt grundläggs filmens båda teman: familj och pengar. Men därefter berättas historien på ett sådant sätt att det tidigare befinner sig i ett flytande tillstånd där jag aldrig kan känna mig riktigt säker på i vilka riktningar familjerelationerna egentligen går. Medan bristen på det senare blir något som tillhör vardagen på ett befriande avslappnat sätt. Jag slipper scener där Osamu och Nobuyo sitter och vrider sina händer över vart nästa yen ska komma från eller förfaller i bittert hatfyllda gräl över att någon av dem köpt en onödig pryttel.

Vad jag däremot får är ett par scener som med imponerande lätthet beskriver en grupp människor som tycks outsägligt trygga i sin gemenskap och som dessutom är fantastiska i sin förmåga att ta tillvara på de sorglösa moment som livet kan bjuda på nu och då. Vare sig det handlar om att rulla en snögubbe eller stå hand i hand och låta havsvågorna skölja över fötterna.

Hade det här varit det enda som Shoplifters kunde bjuda på hade filmen inte på något sätt varit dålig, men kanske lite mjäkigt slätstruken. Men rakt in i familjemyspyset trycker Hirokazu Kore-eda så småningom in ett par kofötter och bänder upp det hela på ett sätt som sätter detta med familjer i ett nytt ljus. Att koppla samman Shoplifters med superhjältefilmen Shazam! känns kanske inte helt intuitivt men är icke desto mindre en relevant parallell.

För vad är en ”familj”? Egentligen? En grupp människor som slängts ihop mer eller mindre slumpartat för att några av dem råkat ligga med några av de andra? Eller en mer frivillig gemenskap som bygger på andra grundvalar? När man säger att barn behöver sina mammor, betyder det nödvändigtvis just den person som klämt fram dem? Och är det biologi det hänger på huruvida man är en bra förälder eller inte?

Shoplifters är en film som både rör, berör och upprör. Länge signalerar den en smått melankolisk avspändhet för att avsluta familjefunderingarna med en stenhård högerkrok rakt in i solar plexus.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2