alt. titel: Dracula – Död men lycklig, Det våras för Dracula, Dracula – En levende dødbider

Publicerad i Västerbottens Kuriren i augusti 1996

Bram Stokers lilla verk om den transylvanske greven fick större genomslagskraft än han någonsin kunnat ana. Stoker uppfann inte vampyrer eller den litterära genren, men han gav dem definitivt ett ansikte. Själva historien om den blodsugande aristokraten som kommer till England för att tömma unga möer torde vid det här laget vara så pass välkänd att det inte finns någon anledning att ta upp den igen.

Det är med sorg i hjärtat som jag recenserar denna film. Mel Brooks som tidigare har skapat mästerverk av typen Det våras för Frankenstein torde här ha sjunkit så lågt som det bara går. Men så är ju inte heller Nielsen varken någon Marty Feldman eller Gene Wilder, något som står plågsamt klart. Dracula… är en förolämpning mot allt vad komedi heter, och då räknar jag till och med in Ett päron till farsa på semester i Europa. Det finns förvisso frön till en del roliga idéer, men det görs inte ens försök till att genomföra dem. Annars borde vampyrfilmer innehålla tillräckligt med stoff för att göra en riktigt bra komedi, då de bästa av filmerna faktiskt inte parodierar sig själva som ju fallet var med Robin Hood-filmerna i Robin Hood – Karlar i trikåer. Man får en känsla av att Brooks riktat in sig på vampyrgenren enbart därför att det ger tillfälle till att filma välutrustade unga damer med tunna nattkläder. Leslie Nielsen har definitivt börjat tappa geisten och inte ens Mel Brooks själv verkar ha speciellt kul.

Å ena sidan skulle man nästan kunna ta Dracula… som ett bevis för att det verkligen existerar vampyrer, Nielsen och övriga skådespelare agerar med inlevelsen hos levande döda. Å andra sidan är filmens existens ett än starkare bevis för att vampyrer inte existerar, för om de gjorde det borde de ha tagit livet av åtminstone Nielsen och Brooks när det blev klart att denna film skulle produceras för att behålla någon rest av vampyrvärdighet. Det skulle jag ha gjort.

Omdöme 2019:
Där ser man, gudars vad jag var besviken när det begav sig. Men då hade jag i och för sig inte trojkan SpaceballsLife StinksRobin Hood i lika färskt minne. Som det blev nu tyckte jag faktiskt inte att Dracula var SÅ dålig. Eller också hänger det på en större bekantskap med vampyrgenren i stort som ju inte sällan bygger på just konceptet ”välutrustade unga damer med tunna nattkläder”.

Men visst är Dracula i Mel Brooks version minst lika tam och beige som någonsin Robin Hood. En film ju som för övrigt meta-inleder med ett gäng bybor som vrålar ”Leave us alone, Mel Brooks!” och det är nästan att jag hade önskat att komikern lytt sitt eget råd och inte fortsatt att gräva sig allt djupare ned i sin egen filmiska grav. Pengamässigt är situationen ännu värre än Life Stinks – 30 mille ut och 10 mille tillbaka.

Och nej, Leslie Nielsen är ingen Marty Feldman men i likhet med Cary Elwes bevisar Peter MacNicol i rollen som Renfield att en duktig komiker kan lyfta halvdana material till oväntade höjder.

I fallet Robin Hood kunde jag hitta tre roliga moment, här har antalet minskat till två:

  1. Pålningsscenen av Lucy Westenra som om inte annat bevisar att orimligt överflöd ofta innehåller ett roligt, om än lättköpt, potential. Oavsett om det sedan gäller fisar eller blod.
  2. Det faktum att Dr. Seward ordinerar alla sina mentalpatienter lavemang, om inte annat för att ge dem ”a sense of accomplishment”.

Och därmed har det blivit dags att göra halt eftersom Dracula blev Mel Brooks sista film som regissör. På ett sätt ett trist slut för mannen som 1980, jämsides med Woody Allen, kallades för ”America’s two funniest filmmakers” och en av få människor i underhållningsvärlden som tagit hem storslamen: Oscar, Emmy, Tony och Grammy.

Å andra sidan har han fortsatt att jobba och totade exempelvis ihop den enormt framgångsrika musikalversionen av The Producers i början av 00-talet. Ett försök att omvandla Young Frankenstein på samma sätt några år senare gick tyvärr inte lika bra.

Brooks älskade hustru Anne Bancroft gick bort 2005 efter 40 års äktenskap men än lever han själv och kan därför bland annat glädjas över sonen Max zombie-framgångar.

För egen del är det bara att konstatera att sådana här nostalgityngda återseenden alltid har sina risker. Ibland fortsätter filmerna att stiga i aktning för varje år de fortfarande håller men lika gärna kan de har visat sig anta en gråstens egenskaper och sjunker därmed obönhörligt till botten i filmhavet. Den här gången var det lyckligtvis bara Spaceballs som råkade ut för den fadäsen även om själva tittandet såklart förlorade något av sin lyster när jag väl passerat To Be or Not to Be och visste vad jag hade att förvänta mig.

Fortfarande är alltså Mel Brooks en filmskapare som jag med värme kan rekommendera, särskilt om du aldrig testat någon av hans filmer. Om du väljer något från perioden 1974 till 1983 kan det nästan inte gå fel, så länge du ser till att undvika High Anxiety. Mycket nöje!