Mel en masse: Robin Hood: Men in Tights (1993)

alt. titel: Robin Hood – Karlar i trikåer

Vad var riktigt hippt 1993? Jo, den uppblåsbara nymodigheten Reebok Pump och svarta rappare. Det ansåg i alla fall den då 67-årige Mel Brooks och därför inleds Robin Hood med ett rapnummer som berättar filmens historia upp till den punkt när vi kastas rakt in i den. Men inte innan en uppsättning bybor hunnit beklaga sig över att förtexternas eldpilar ständigt futtar på deras eländiga stugor. Kontrast- och metahumor, check. (Och ni kan vara lugna, även pjucken fick sina fem sekunder i filmrampljuset…)

Den stilige Robin av Loxley smiter ganska lätt från sin muslimska fångenskap i Jerusalem tack vare hjälpen från moren Asneeze. Efter att ha kajkat tillbaka till hemlandet stöter han snart på Asneezes son, Ahchoo och de två slår följe. Robin lovar sin nye vän rikligt med mat, värme och vila i familjens slott bara för att upptäcka att det beslagtagits av den neslige sheriffen av Rottingham. De enda som finns kvar är den blinde trotjänaren Blinken samt en malpacerad staty som endast står där den står för att Blinken ska kunna ta fel på den och sin unge herre med putslustiga konsekvenser.

Robin svär att han ska ända det rövarvälde som uppehålls av sheriffen och prins John. Förutom dessa livsmål upptäcker han också snart lockelsen hos den sköna jungfru Marian. Men hur ska han kunna leda en folklig revolution samtidigt som han måste komma på ett sätt att forcera Marians kyskhetsbälte?

Mel Brooks lärde sin läxa från Life Stinks och återgick snabbt till det trygga parodi-facket. Han passade den här gången på att mjölka den osannolika framgången för Kevin Costners Prince of Thieves från 1991. På samma sätt som Spaceballs i hög utsträckning var en slags remake av Star Wars är Robin Hood i mångt och mycket en remake av just Costner-versionen, komplett med en vedervärdigt ful gammal gumma som gömmer sig i ett av slottets torn.

Parodi-draget funkade i biljettkassorna och Robin Hood gick i alla fall med vinst. Men rent innehållsmässigt står det tyvärr klart att Brooks (eller hans team) har tappat stinget. Förutom ett par lyckade skämt är det mesta av humorinnehållet blekt och avslaget. Här finns nog frön som med rätt omvårdnad hade kunna slå ut i full blom men ingen verkar ha lagt ned någon större möda för att så ska ske. Vi får ett par närmast pliktskyldiga fjärde väggen-blinkningar och meta-filminspelningsskämt men de är ärligt talat inte mycket att yvas över.

Kanske litade Brooks allt för mycket på sin rollbesättning? I nuläget framstår den nämligen som ett kompetenskapital vilket filmen inte på minsta vis gjort sig förtjänt av. Mitt intryck är att Robin Hood är uthärdlig enbart tack vare insatserna från särskilt Cary Elwes Robin, Roger Rees sheriff samt, i något mindre mån, Richard Lewis prins och Amy Yasbecks Marian. Eventuellt ska också en blott 19-årig David Chappelle i sin första filmroll (som Ahchoo) också räknas dit. Jag påpekade ju i fallet Spaceballs att humorn funkade mindre bra eftersom skådisarna där tycktes vara så medvetna om att de deltog i en parodi-film. När det gäller Robin Hood är Cary Elwes överdrivet bländande och tjusiga leende, när han med en omisskännlig stil porträtterar en äkta matiné-hjälte, nästan det enda som funkar.

I ännu högre utsträckning än i Spaceballs orkar Brooks heller inte hitta på nytt material utan nöjer sig med att återvinna tidigare framgångar. Alltså återser vi gamla trotjänare som den läspande bödeln Boris från Blazing Saddles, replikerna ”Walk this way” samt ”It’s good t be the king!” och mot slutet utses David Chappelles Ahchoo till ny sheriff (av Rottingham). Genusmässigt har komikern också tappat den lilla mark han vann med Lesley Anne Warrens hemlösa Molly i Life Stinks eftersom vi återigen trakteras med den tydligen enorma humorpotentialen i gamla, tjocka och fula kvinnor vilka, trots sitt utseende, är sexuellt företagsamma. Amy Yasbeck å sin sida får nästan ännu mindre att jobba med än Daphne Zuniga i Spaceballs men fixar faktiskt biffen bättre än sin föregångare, i alla fall på det komiska planet.

I History of the World, pt 1 kunde jag lista tio guldiga oneliners, problemet låg snarare i att välja bara tio. När det gäller Robin Hood: Men in Tights är förhållandet det diametralt motsatta – nu kan jag avsluta med att lista filmens tre enda roliga skämt:

1. Bödeln Boris som får säga ”No noose is good noose”
2. Marians flicknamn är Bagelle eftersom inget går bättre ihop än Loxley och Bagelle
3. Patrick Stewart som kung Richard, vilken får påbjuda ”From this day forth, all the toilets in the kingdom shall be known as… johns!”

Annons