Mel en masse: The Twelve Chairs (1970)

alt. titel: Det våras för svärmor

Helvete. Här hade jag tänkt komma med en massa underfundiga alternativa “Det våras för…”-titlar till Mel Brooks The Twelve Chairs. Det hade aldrig föresvävat mig att de svenska titelmakarna redan varit så påhittiga med tanke på att filmen tillhör Brooks mer undanskymda produktion. Men visst, Det våras för svärmor var inte en av titlarna som snurrade runt i min hjärna, det ska erkännas.

Det våras för girigheten, däremot. Det våras för kommunismen, alternativt Sovjet, kanske? Det våras för stolarna, om man inte orkar vara så påhittig. Men jodå, det finns förvisso en svärmor som får stor betydelse för historien om stolarna. Tio år efter den ryska revolutionen ligger nämligen Ippolit Matvijevich Voroijaninovs svärmor för döden. Han avslöjar sin ömhet för den gamla kvinnan genom att genast muttra “Vem ska nu ta hand om mig?” vid beskedet om hennes tillstånd.

Familjen var innan revolutionen rik och betydelsefull. Liggande på sitt yttersta avslöjar nu svärmodern att hon gömde alla sina juveler och smycken i en av de tolv extravaganta stolarna med guldbrokad som omgav middagsbordet i det gamla huset. Ippolit blir genast uppfylld av en stark längtan att lägga vantarna på skatterna. Det blir även fader Fjodor, den lokale prästen, som hört kvinnans bikt innan Ippolit kom till sängkanten.

Nu gäller det att ta reda på vart de tolv stolarna tagit vägen. Ippolit försöker ta hjälp från familjens gamle trotjänare Tikon, men Tikons berusade lösmynthet resulterar bara i att Ippolit måste slå sig samman med lurendrejaren Ostap Bender eftersom Bender annars hotar med att anmäla honom. Jagade efter privat egendom var inget man gjorde ostraffat i Sovjetunionen.

Frågan är om The Twelve Chairs är en film som tappat (allt för) mycket av sitt historiska sammanhang. Mel Brooks skrev manus utifrån en sovjetisk satirroman, vilken författades ungefär när historien utspelar sig, det vill säga i slutet av 20-talet. Det är förstås inte särskilt svårt att gissa sig till att boken skulle ses som en kommentar till det nya sköna Sovjet som kanske inte alltid var så himla mysigt.

När Brooks sedan gör film på det hela i USA 1970 skapas en annan sorts kommentar. En bild av ett Sovjet och en stormakt som sedan flera år i sin tur också är borta (även om vi sjuttiotalister i någon mån växt upp med den bilden). Någon slags sträng måste emellertid ha slagits an av den här kommentaren när det begav sig eftersom manuset blev nominerat till Writers Guild of Americas pris för bästa komedi.

Vad är det då för Sovjet som möter tittaren i The Twelve Chairs? Tja, särskilt mycket av solidarisk kommunism finns det i alla fall inte. Ippolit markerar redan med sin första replik sin allt uppslukande egoism och han blir genast som besatt av att hitta stolarna och rikedomarna som de gömmer. Det absolut vanligaste ordet i skådespelaren Ron Moodys dialog torde vara “Mine!” Tanken på att “hans” förmögenhet skulle ha kunnat användas för att ge landets arbetare välbehövlig kultur och rekreation ger honom ingen tillfredsställelse, snarare gör den honom asförbannad.

Ostap är i jämförelse med Ippolit en jovialisk hedersknyffel, men särskilt mycket till kommunist kan man knappast kalla honom. Han är en sann opportunist och oftast sig själv närmast. Han ser inga problem med att ljuga för alla och envar för att få det han vill, till och med låtsas att Ippolit har epilepsi för att tigga pengar från människor som har ännu mindre än honom själv. Den världsvane lycksökaren spelas av en ung och sammetsögd Frank Langella i sin allra första filmroll.

Den tredje tydliga rollfiguren är så prästen Fjodor och det räcker kanske med att säga att han porträtteras av Dom DeLuise för att ge en antydan om att det inte är ett smickrande tavla av en kyrkans man. Fjodor är minst lika galet girig som Ippolit och dessutom en helt olidlig och påstridig typ.

Men utan sammanhanget av ett existerande Sovjet försvinner som sagt en stor del av filmens poäng (utom den av ett tidsdokument) och då finns tyvärr inte särskilt mycket kvar. Själva historien är inte så mycket att hurra för, vilket inte är så konstigt eftersom den från början främst skulle tjäna som ett sätt för Ippolit och Ostap att komma i kontakt med olika delar av det sovjetiska samhället. Särskilt roligt blir det aldrig heller, att se Ron Moody var tionde minut antingen bli galen eller fatalistapatisk är inte så underhållande som man kanske skulle kunna tro. Bäst rollprestation skulle jag nog säga att Frank Langella gör, men de gånger jag skrattar gör jag det åt Dom DeLuise. Få gör “dumroligt” lika bra som han.

Om du aldrig hört talas om Det våras för svärmor finns det alltså en god anledning till det. Det finns lika goda anledningar till att inte känna något större behov av att bekanta dig närmare med filmen.