The Hustle (2019)

Hur lurar man bäst av en man några hundra dollars? Hotar med ett faderskapsmål? Erbjuder avancerad vadslagning? Tillhandahåller ett hemligt men ultraeffektivt skäggelixir?

Bedragaren Penny har kommit på den ultimata lock-historien, i alla fall för män som faller för storbystade kvinnor via nätdejting. Genom att utlova ”full bouncy castle”-proportioner efter en sista, men kostsam, bröstoperation är det förvånansvärt många som hostar upp. Penny har dock siktet inställt på större byten: i en liten stad på franska rivieran sägs det krylla av män, lika välbärgade som korkade. Rena rama buffébordet för någon av Pennys kaliber.

Men en sådan guldgruva är förstås redan inmutad, i det här fallet av den aningens mer sofistikerade bedragaren Josephine. Hon rör sig vant mellan casinot, hotellet och sin luxuösa villa, alltid iförd oklanderliga och högst eleganta plagg samt hatt. Hennes motto skiljer sig från Pennys: hur mycket män än är beredda att betala för ett löfte om sex är de alltid beredda att betala mer för en chans att visa sig hjältemodiga.

Trots att jag inte läst på särskilt mycket om The Hustle i förväg (alltid mer spännande så) dröjer det inte länge innan jag inser att filmen är en remake av 80-talsklassikern Dirty Rotten Scoundrels med Michael Caine och Steve Martin. Vilken i sin tur i är en remake på filmen Bedtime Story med Marlon Brando och David Niven från 1964.

Och ja, detta är en ”ren” remake i så motto att historien är mer eller mindre exakt densamma bara det att könsrollerna är flippade. Och eftersom jag tyckte att Dirty Rotten Scoundrels (det vill säga remake no. 1) var ganska rolig tycker jag faktiskt att även The Hustle är det. Sedan ska erkännas att jag i alla fall sett Anne Hathaway göra bättre roller (senast i Ocean’s 8) men att både hon och Rebel Wilson i mina ögon är fullt funktionsdugliga som ett klassiskt odd couple. Kanske för att jag accepterar deras i någon mån teatraliska prestationer inom ramen för en historia som på det hela taget känns oerhört sagoaktig?

Som vanligt är den stora fördelen med filmspanarfilmer att man får en chans att grotta lite i dem efteråt i trevligt sällskap. Den här gången kom vi in på huruvida filmen dras ned av att humorn i mångt och mycket bygger på det faktum att Rebel Wilson ska uppfattas som oattraktiv på grund av sin vikt. Det intressanta var att jag tycktes vara den enda som inte såg den vinkeln. Som jag ser det bygger humorn primärt på att Hathaway och Wilson ska ha lika motsatta personligheter som Caine och Martin i Dirty Rotten Scoundrels, inte att män vägrar ligga med Wilson med hänvisning till att hon är överviktig. Hennes oattraktivitet beror i hög grad på att hon ställs jämte Hathaway, där den senares elegans, mjuka lockar och enorma rådjursögon skulle få (nästan) vem som helst att framstå som motbjudande, oavsett kroppsform. Därmed inte sagt att överviktiga skådespelare inte ofta blir typecastade som vulgära och burdusa, alternativt jovialiska.

Som vanligt är det också svårt att inte fråga sig: tillför denna remake något som motiverar dess existens? Trots att jag som sagt blir underhållen av både Wilson och Hathaway i deras respektive roller måste svaret i det här fallet tyvärr bli nej. I det avseendet har manuset inte tillfört tillräckligt mycket genusflippande, det handlar i princip om att Lawrence och Freddy numera heter Josephine och Penny.

Eventuellt var det bara vi som var rent fysiskt närvarande som fick dra nytta av diskussionerna. Kommer det ytterligare texter om The Hustle listar jag dem nedan.

6 reaktioner till “The Hustle (2019)”

  1. Som du ju vet hör jag till dem som tycker att man gjorde det SOLKLART att Rebel Wilson avvisades pga sin övervikt/utseende, då alla män (utom en då) såg på henne med ren avsmak även när hon inte visade upp sin burdusa sida. Det var som om det fanns en tyst överenskommelse mellan männen i filmen om att HENNE tar man inte i med tång ens, vilket jag finner ganska så märkligt då hon inte ser så pjåkig ut, anser i alla fall jag. Men det här är ju ett återkommande inslag i populärkulturen Monica i Friends är töntig, asexuell och oattraktiv som tjock, men snygg och ”normal” som smal för att dra ett exempel. Om en tjock tjej är med i en film så framställs det alltid som ett hinder av något slag: en tjockis (vilket gäller både tjejer och killar, men framför allt tjejer) kan liksom aldrig ha en normal roll där vikten inte kommenteras på ett eller annat sätt. Denna syn är dötrist. Och överensstämmer inte med verkligheten. Det är som att säga att alla tjocka har samma syn på sig själva, och att alla andra runt omkring dem har det också.

    Sedan är ju inte detta det huvudsakliga fokuset i filmen förstås, men jag tyckte ändå att det gav en besk eftersmak.

    Den enda film jag kan komma på så här på rakt arm där en överviktig kvinna har huvudrollen utan att övervikten är i fokus är Oscarsnominerade ”Can you ever forgive me?” med Melissa McCarthy i huvudrollen. Rekommenderas!

  2. Det kan ju också vara så att jag är så avtrubbad och tar denna vinkel för så självklar att jag inte ens tänker på den längre. För jag håller så klart med dig om den generella attityden gentemot övervikt i mainstream-filmer. Den är ju dessutom så pass vanlig att filmer också måste påpeka om det är så att en överviktig rollfigur _inte_ ska framställas som mindre värd enbart pga övervikt. Skulle säga att vikten inte är huvudfokus i Trainwreck heller, men man kan iofs diskutera hur överviktig Amy Schumer är i den filmen. Det är iaf långt ifrån Wilson/McCarthy.

    Ska absolut försöka hugga Can You Ever…

  3. Amen Cecilia nu slapp jag dra hela denna radda du skötte det åt mig. Just denna ovanstående anledning gör att jag undviker komedier med Wilson och McCarthy. Skådisarna som sådana är helt ok men jag blir såååå trött på detta tjat om deras vikt.
    Men du vet är jag är överkänslig på en hel del markörer 😉 T.ex gospelmusiken i Dolda tillgångar om du minns vår diskussion om denna.
    I St.Vincent vill jag minnas att McCarthys vikt inte spelade någon roll. Ett tips till.

  4. @Filmitch: Jag kan som sagt hålla med om att det generellt sett sällan missas en möjlighet att skämta om överviktiga skådisar i komedier. Samtidigt tycker jag att både Wilson och McCarthy är så pass bra och roliga att jag inte vill missa deras filmer ”bara” pga av det. Man kan inte hjälpa sina hangups 🙂

    Mmmmm, St Vincent… Inte jättesugen på miserabel Bill Murray, fick nog av det i Broken Flowers och Lost in Translation 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: