alt. titel: Cold War

Det har alltid varit ett pålitligt nationsbyggaprojekt att gå tillbaka till rötterna. Så även i Polen 1949. Wiktor och Irena kuskar runt på landsbygden och spelar in Folkets musik. De övertalar traktens bönder att plocka fram sina säckpipor, fioler och dragspel. Småflickor sjunger sorgesamma sånger om kärlek och död. Ju mer klagande, desto bättre (både vad gäller text och melodi) tycks vara den vägledande principen.

När de har samlat på sig en tillräcklig skatt är det dags för själva nationsbyggandet. En grupp ungdomar läggs i hårdträning för att lära sig ”smärtans och förödmjukelsens musik” och de därtill hörande traditionella danserna. När det väl är dags för storslagen premiär i Warsawa har Wiktor redan fallit för den blonda Zula, medlem i truppen, och de inleder ett förhållande.

Men nationsbygget i Polen på 50-talet var inte enbart polackernas ensak och med ökande popularitet för truppen kommer också krav på att utöka repertoaren. Visst vore det väl lämpligt att lägga in en sång eller två om jordreformer och världsproletariatet? Det dröjer inte länge innan ungdomarna känslosamt sjunger kamrat Stalins lov mot bakgrund av en enorm duk föreställande det mustaschprydda ansiktet. Kanske skulle man också färga håret på de flickor som är lite för mörka för att se ut som ”riktiga” polacker?

Men varken Irena eller Wiktor uppskattar att få sitt projekt kidnappat i ideologins namn. När truppen ska besöka en stor ungdomsfestival i Berlin ber Wiktor Zula att följa med honom till väst.

Jag blev positivt överraskad av Paweł Pawlikowskis tidigare Ida, även den nominerad till en Oscar i kategorin Best Foreign Language. Så det var med viss tillförsikt jag återigen bänkade mig inför polsk, svart-vit film. Men av någon anledning funkade musikaliska kärlekspar betydligt sämre än en nunna som rotar i sin egen bakgrund.

Beskrivningen av det kommunistiskt styrda Polen var intressant men eftersom jag inte vet särskilt mycket om vare sig perioden eller situationen hade jag gärna velat ha lite mer kött på benen i det avseendet. Mer kommunistiskt förtryck och mindre problematiskt kärlekspar, alltså.

För även om det hela utspelar sig mot bakgrund av kalla krigets Europa (filmen löper mellan 1949 och mitten av 60-talet) uppfattar jag att det är Wiktor och Zula som står i centrum. De tycks aldrig helt kunna släppa den andre men lyckas heller aldrig uppleva samma ogrumlade lycka som i förhållandets tidiga dagar. Problemet här är att jag aldrig blir särskilt engagerad i vare sig dem eller deras relation. De är bägge på något sätt trasiga människor men jag fattar aldrig riktigt hur de hamnar där.

När jag fått tänka en smula på saken undrar jag om Cold War försöker säga en massa saker om Polen och polacker som jag är för enögd för att uppfatta.

Dels förekommer ett par gånger en kyrkoruin som på olika sätt kopplas ihop med ögon – ska det tolkas som en kommentar till den katolska kyrkans roll i förhållande till det politiska klimatet under sovjetstyret? Pawlikowski har ju tidigare varit inne på detta med religion och politik i och med Ida.

Dels skulle man kanske kunna se antingen Zula och Wiktor i sig, eller deras förhållande, som en symbol för polackernas förhållande till sitt eget land. En dödsdömd kärleksaffär som det ändå är omöjligt att slita sig från. En relation som ingen av de inblandade verkar finna någon större glädje i men som ändå synes ödesgiven. Menar i så fall Pawlikowski att det inte finns något sätt för polackerna att överleva relationen med sitt eget land?

Nej, den här gången gick inte det polska och svart-vita hem alls lika bra för min del. Jag mäktar bara med så mycket symbolspråk och halvkvädna visor innan det tar stopp. Då var det betydligt roligare att se några snabba glimtar av det italienska och svart-vita eftersom Wiktor vid ett tillfälle jobbar med att tonsätta Riccardo Freda och Mario Bavas I Vampiri. Nästan värt ett helt betygssteg, bara det.