alt. titel: På västfronten intet nytt

Mönstret börjar kännas igen: efter utläst bok kommer suget att se eventuella adaptioner som ett brev på posten. I fallet På västfronten intet nytt tycks det lite oväntat nog bara finnas två välkända filmversioner, bägge amerikanska. En svart-vit från 1930 och en TV-film från 1979. Bägge två fanns på YouTube och bägge klockade in på närmare tre timmar vardera. Bara att hugga in!

Att det bara ett år efter publiceringen av Remarques förlaga kom en amerikansk film säger något om bokens spridning och populariteten. Uppenbarligen fanns det en önskan att hantera detta trauma. Att filmen var just amerikansk kan man tänka sig antingen berodde på att händelserna fortfarande låg lite för nära i tiden för de (väst)europeiska länderna eller att det helt enkelt fortfarande inte fanns möjligheter att finansiera något på den här nivån “over there”.

Vi snackar nämligen något som mycket väl skulle kunna kallas mastodontfilm, i alla fall i vissa aspekter. Carl Laemmle Jrs Universal Studios producerade och regissören Lewis Milestone hade tre år innan vunnit en Oscar för bästa regi för filmen Two Arabian Knights (en prestation han kom att upprepa med På västfronten…). Stridsscenerna är påkostade och sannolikt avancerade för tiden. Kameran letar ständigt efter nya vinklar, ibland ser vi de anfallande arméerna från sidan, ibland framifrån, ibland bakifrån, ibland underifrån när de kastar sig över skyttegravsvärnen. Det är tekniker som får ett fåtal statister att se ut som om de är betydligt fler.

Historie- och tema-mässigt är filmen relativt trogen boken, de största förändringarna är att händelserna kommer i en strikt kronologisk ordning och att den pompöse läraren Kantorek (som gillar att orera om ”Ungdom av Stål”) uttryckligen pekar ut berättaren Paul som någon slags ledare bland de unga männen i klassen. Jag antar att det är tänkt att göra att vi som tittare blir mer engagerade i historien, alternativt inte ska sväva i ovisshet vem som är filmens huvudperson.

Tyvärr är denna tidiga film inte särskilt njutbar – slutresultatet är både platt och segt. Stridsscenerna är medryckande men dessemellan blir det alltför mycket prat, eftersom filmen anstränger sig att plocka upp allt det som Remarques bok också berörde. Vi får alltså samtal om den tunna skiljelinjen mellan fiende och vän, att de enskilda tyska soldaterna knappast känner att de har något otalt med franska eller engelska soldater och vad som eventuellt väntar på dem när kriget är slut. I rättvisans namn måste dock sägas att kopian som låg på YouTube föga förvånande var av usel kvalitet, vilket säkert påverkade hur jag upplevde den.

Nästan 50 år senare var det dags igen, nu med en större budget trots att det ”bara” är en TV-film. Fler statister, större vyer, mer lera. Jag kan mycket väl tänka mig att den gjordes i form av en miniserie om tre avsnitt på en timme-45 minuter vardera. Här kan det också vara läge att nämna ett par skådisar (i den första filmen förekom ingen som var bekant för mig i alla fall). Mest prominenta är Donald Pleasence som läraren Kantorek, Ian Holm som den maktfullkomlige korpralen Himmelstoss, Ernest Borgnine som den erfarne soldaten Stanislaus ”Kat” Katczinsky och Richard Thomas som huvudpersonen Paul. Särskilt Borgnine är något av ett lyckokast och ingjuter både strävhet, klokskap och pragmatism i sin före detta skomakare.

Ännu tydligare än i den tidigare filmen blir Paul återigen utpekad som klassens ledare. Nu pratar Kantorek enskilt med sin student om hur Plikten bör uppfylla Ungdomen av Stål och Paul övertalar sedan i sin tur sina klasskamrater att ta värvning.

En av de bästa scenerna i filmen från 1930 (förutom striderna) var när Paul är hemma på permission och tvingas lyssna på ett gäng gamla gubbar som vet precis vad Paul och hans kamrater egentligen borde göra där ute i skyttegravarna. I den senare versionen uppnås den känslomässiga avgrundseffekten istället av att Pauls pappa får utgjuta sig över hur avundsjuk han är på sin son, hur gärna han själv skulle vilja ge sig ut på slagfälten och skjuta några fransmän. Lite på kul, så där. Krig är uppfostrande aktiviteter som gör män av pojkar. Den här kontrasten förstärks ytterligare av Himmelstoss fullkomligt meningslösa exercisövningar. När du ska kasta dig upp ur skyttegraven och snubbla rakt mot fiendens kulsprutevärn genom leran handlar det knappast om samordnad marsch och ”Höger om! På stället halt!”

Även denna andra adaption blir emellertid i slutänden platt och jag tror att På västfronten… är en ganska svår-filmad bok. De aktuella adaptionerna gör det åtminstone tydligt för min del att bokens främsta styrkor ligger i det poetiska språket och det fragmentariska berättandet, något som blir oerhört svårt att översätta i bilder. Alla Pauls funderingar måste också antingen förvandlas till en allvetande berättarröst eller någon som får haspla ur sig en lång harang som inte låter det minsta naturlig. Till det kommer förstås det faktum att det med årens lopp har kommit en hel del filmer på temat ”war is hell” och det är ett perspektiv som är svårt att variera. Finns det inte en konkret historia att berätta blir det oftast mest en tragisk litania över en mängd mer eller mindre meningslösa dödsfall.

Filmen från 1930 var intressant i ett filmhistoriskt perspektiv medan den från 1979 var något bättre som film betraktad. Ingen av adaptionerna slår dock enligt min mening Remarques original.

All Quiet on the Western Front (1930)

All Quiet on the Western Front (1979)