alt. titel: Charmören, The Charmer
Jo, nog är han charmig, Esmail. Faktum är att han hänger upp hela sin tillvaro på sin förmåga att charma kvinnor som han träffar på krogen och det dröjer inte särskilt länge innan vi förstår att Esmail är iransk flykting i Danmark. Möjligheten att kunna slänga fram en dansk medborgare till sambo eller fru i samtalen med migrationsverket ligger förstås högt upp på Esmails önskelista.
Kruxet är bara att kvinnorna han träffar på krogen aldrig är särdeles trakterade av ett one night stand som mer eller mindre har flyttat in hos dem innan de vet ordet av. Inte heller av främmande killar som efter ett flyktigt ”hej” vid bardisken frågar när han får träffa dem igen. Paradoxalt nog kan Esmail släppa på sin genomskinliga desperation när han träffar persiska Sara eftersom hon omedelbart fattar vad det är fråga om.
Egentligen är det frågan om det är så smart att försöka beskriva en händelseutveckling i Charmören. Ju mer jag tänker på historien framstår den nämligen som någon slags slice-of-life-film, bara sedd genom en dansk invandrares ögon. En invandrare i ett land där det näst största partiets principprogram inte vill “acceptere en multi-etnisk forvandling af landet”.
Esmail rör sig i en evinnerlig cykel mellan sitt torftiga boende, möten med migrationshandläggare, skypesamtalen med de där hemma i Iran, sina påhugg som flyttgubbe och vinbaren inne i centrum. Visst händer det saker men känslan hänger ändå kvar, inte minst eftersom jag upplever slutet som ett slags status quo. Därmed inte sagt att filmen på något sätt är ointressant, men det finns i det här perspektivet särskilt en tråd som jag undrar lite över eftersom den ger förväntningar på en upplösning som aldrig blir av. Charmören har tyvärr en uppbyggnad som lovar mer av thriller än vad som i slutänden levereras.
Förutom de rena vardagshändelserna förekommer också ett par relativt långdragna och explicita sexscener, vilka jag tolkar som ett försök att ge Esmail en slags prostitutions-vibb. Han har ju inte sex med dessa kvinnor enbart för att han vill det, utan för att han hoppas att de ska betala tillbaka genom att i slutänden ställa upp som garant för hans hett efterlängtade uppehållstillstånd.
Esmail spelas väl av svensk-iraniern Ardalan Esmaili (uppvuxen i Malå av alla ställen) men på det hela taget ger filmen mig mest av allt ett antal reality checks-bilder. Alltså moment där jag kan få någon form av förståelse för Esmails situation eller i alla fall inse hur bra jag har det som infödd svensk. Den knastriga Skype-uppkopplingen som den enda kontakten med hemlandet. Flyttbärandet åt människor som har mer prylar och snajdigare våningar än han någonsin vågat drömma om. Den översiggivna gråten från grannen på flyktingboendet som ska utvisas.
Som så ofta i den här sammanhangen – en film som inte levererar vare sig tvärsäkra eller enkla svar men däremot en hel del att tänka på.