Lyssningen på Kathy och Brendan Reichs ungdomsserie Virals påminde mig om att jag en gång i tiden tyckte mycket om böckerna om Tory Brennans gammelmoster, Temperence.

Eller bara Tempe, som Kathy Reichs hjältinna tycker om att kalla sig. Jag tog vad som fanns tillgängligt där ute i internetz-havet och lyssnade mig därför igenom böckerna 2 till och med 7 (det finns till dags dato totalt 18 böcker i serien), alla med mer eller mindre putslustiga titlar som Death du Jour och Grave Secrets.

Rent yrkesmässigt är Tempe en direkt kopia av sin upphovskvinna – professor i antropologi vid Charlottes University of North Carolina samt rättsantropolog vid Quebecs Laboratoire des Sciences Judiciaires et de Médecine Légale. En rättsantropolog (det finns inte särskilt många sådana, ungefär ett hundratal i USA) kliver in när rättspatologen inte kan dödsorsaken hos ett förmodat brottoffer.

Böckerna rör sig alltså ofta runt skelett och ben, antingen sådana som varit begravda så pass länge att det faktiskt inte finns något annat kvar eller kroppar som är i ett sådant upplöst eller fragmentariskt tillstånd att det inte finns något annat att jobba med än eventuella ”toolmarks”. Det är dessutom en yrkesroll som ger Tempe upprepade möjligheter att påpeka att de där TV-kriminalteknikerna som gör allt (*host* CSI) faktiskt inte finns på riktigt om allt ska gå rätt till.

Reichs är dessutom involverad i sitt yrkes vetenskapliga bakgrund vilket innebär att läsaren genom böckerna får sig en hel del till livs när det gäller exempelvis DNA-profilering, tandidentifiering och hur man letar efter gravplatser med hjälp av georadar. I likhet med många andra deckarförfattarkollegor ger böckernas individuella handling också ibland anledning till särskilda djupdykningar.

I Grave Secrets åker Tempe till Guatemala för att bistå utgrävningen av en massgrav från landets inbördeskrig (ett krig där 45 000 aktivister ”försvann”) Fatal Voyage handlar om en flygkrasch i North Carolina och i Bare Bones är illegal djurhandel på tapeten. Ofta kommer hela paketet i form av små föreläsningar, levererade till eller av Tempe, men de är så pass intressanta att i alla fall jag aldrig har några problem att ta mig igenom dem

Reichs skriver alltså om sådant hon själv kan, vilket alltid är ett smart drag. Däremot vet man förstås inte lika noga hur pass mycket av sig själv som person hon har hällt över i sin hjältinna och hur mycket som är önsketänkande. Tempe hamnar förstås i betydligt (BETYDLIGT!) fler livshotande situationer än Reichs själv rimligtvis bör ha upplevt. Det är ingen hejd på de mer eller mindre galna och blodtörstiga skurkar som förr eller senare alla vill ge sig på den där nyfikna och snokande kvinnan. Gör de inte det ser oftast Tempe till att söka upp dem i vad som alltid utvecklas till en nagelbitande final. En final som efter ett par böcker, när man lärt sig mönstret, också får en lätt komisk ton eftersom de ibland är milt sagt krystade. I dessa tidiga böcker har Reichs en faiblesse för närmast grandiost galna sektledare och vidskepliga blodsritualer.

De här situationerna tvingar förstås vår hjältinna till en hel del handlingskraft om än inte direkt övermänsklig sådan. Motiveringen är oftast Tempes mer eller mindre känslosamma anknytning till vad helst offer hon stöter på, särskilt om de är unga och kvinnliga (ett personlighetsdrag som Reichs också överförde till systersondottern Tory). Kanske inte alltid helt professionellt, vilket också påpekas från gång till annan av chefer, kollegor och bekanta men samtidigt ett sympatiskt drag och något som gör att Tempe förstås alltid fläker sig för att ta reda på vad som hänt personerna bakom de förmodade brott som hon är med och utreder.

Det Reichs klarar med betydligt mer elegans är de medvetet komiska inslagen som ligger både i situationer och det faktum att Tempe är mycket sarkastisk. Särskilt får hon anledning att munhuggas med kanadensiske polisen Andrew Ryan, där jag dock måste erkänna att jag ganska snabbt tröttnar på deras minst sagt gropiga kärlekshistoria. Särskilt som den i allt för hög grad bygger på att Tempe drar förhastade slutsatser och sedan inte pratar om dem med Ryan själv.

Reichs är också en helt ok miljö-skildrare och öser lika delar kärleksfulla beskrivningar över både Quebec och Charlotte. Lite orättvist i sammanhanget är förstås att Quebec rent vädermässigt alltid drar det kortaste strået, särskilt för någon som älskar sol, värme, ljumma vindar och strandhäng lika mycket som Tempe. Men jag kan villigt erkänna att jag tack vare Reichs blivit oerhört sugen på att besöka både Quebec och North Carolina.

Å ena sidan är Reichs precis lika formulaisk som exempelvis Jeffery Deaver, man lär sig snart hennes grepp och mönster. Å den andra är det mönster som jag inte alls tröttnar på lika fort. Eller också handlar det om att jag tycker att det är roligare att hänga med Tempe än med Lincoln Rhyme och Amelia Sachs.

Death du Jour (1999)

Deadly Décisions (2000)

Fatal Voyage (2001)

Grave Secrets (2002)

Bare Bones (2003)

Monday Mourning (2004)

Annonser