Kombon musikal och sport känns kanske knepig till att börja med, men hey, det funkade ju alldeles utmärkt för Take Me Out to the Ball Game. Och när ”sporten” är sång, finns förstås en uppsjö möjligheter för både ljuva röster och avancerad koreografi.

Barden University kan skryta med inte mindre än fyra olika a capella-grupper, så det är klart att man kan få en känsla av att det är allt universitetet handlar om. Särskilt som två av dem, Treblemakers och Barden Bellas, tävlar i den absoluta a capella-toppen mot varandra.

Eller tävlade, skulle nog vara mer korrekt uttryckt. Efter en minst sagt misslyckad uppvisning har tjejerna i Bellas vissa problem med att rekrytera nytt blod, särskilt som den elitistiska gruppen varit allt för hånfull på allt för många auditions. Därför återstår bara nyanlända som inte fått känna av den behandlingen.

Till slut lyckas dock Aubrey och Chloe skrapa, alternativt övertala, tillräckligt många för att de ska ha något att börja träna med. En av de mer motvilligt infångade är Beca som förvisso har egna musikerdrömmar men som egentligen bara ställer upp efter ett halvt löfte från hennes far att sponsra en karriärstart i L.A. Kanske är det så att Beca kommer på kant med den bitchigt kontrollerande Aubrey? Kanske är det så att hon tjusas av den charmigt skämtsamme Jesse som hon jobbar med på universitetets radiostation? Kanske är det så att den omaka tjejgruppen gör en sista kraftsamling?

Nej, det finns rent händelsemässigt absolut ingenting som skiljer Pitch Perfect från den mångfald av sport-, underdog- och/eller collegefilmer som cirkulerar där ute i filmuniversat. Inte ens det faktum att Anna Kendrick, som spelar Beca, var 27 år gammal när filmen kom ger anledning att höja på ögonbrynen eftersom övriga skådisarna åtminstone ser ut att vara i ungefär samma ålder.

Och jag tar ju hellre en 27-årig Anna Kendrick än en tvättäkta 18-19-åring som inte har hälften av hennes käcka men ändå inte tråksnälla utstrålning. Det är utstrålningen som också gör att jag köper hennes närmast obegripliga smalhet (men det kan också bara vara för att hon står bredvid Rebel Wilson) eller perfekt pärlemorvita och jämna tandgarnityr.

Hon flankeras dock av flera mer eller mindre kända skådisar, komiker och sångare som alla gör charmanta insatser. Pitch Perfect kickstartar i det avseendet genom att slänga fram ett par ofantligt underhållande tävlingskommentatorer, spelade av Christopher Guest-favoriten John Michael Higgins och Elizabeth Banks (vilken också verkat som filmens producent). Deras utbyte är så pass rapsodiskt att jag undrar om inte mycket av det improviserades i stunden (”Nothing makes a woman feel more like a girl than a man who sings like a boy”).

Trots att det snackats en del om Pitch Perfect blev jag ändå överraskad av filmens driv och humor. Den lyckas på ett överraskande organiskt sätt väva ihop sina olika influenser av collegefilmsstereotyper, underdogfilmsvändningar, träningsmontage, popkultursreferenser och en hel del naken- och under-bältet-komedi. Till det kommer ett par härligt energiska sång-och-dansnummer (japp, jag snackar på fullaste allvar om a capella-covers här) där det allra bästa blev spontantävlingen ”the Riff off” som med sina snabba byten mellan både sånger och grupper kändes smart och snärtig.

Och kom ihåg, det finns inget ord som inte kan utrustas med prefixet ”a-ca…”.

Jag gissar att Filmitch hittat en film som passar a-ca-perfect som partner till det här lilla glädjepillret.