Musivalvecka: The Wizard of Oz (1939)

alt. titel: Trollkarlen från Oz

Att spela in fantasifull och färgglad musikal i slutet av 30-talet var fanimig ingen lek, det var en business på liv och död. Bokstavligt talat. Det går ju allehanda rykten om Poltergeist-förbannelsen men när det gäller den folkkära klassikern The Wizard of Oz lyckades man helt på egen hand skada eller äventyra en försvarlig del av skådespelarnas fysiska hälsa.

Maskören Jack Dawn var en av de första att använda skumlatex och det tog över en timme att skala bort fågelskrämmemasken från Ray Bolgers ansikte. Han fick till slut permanent inristade linjer i ansiktet av den eskapaden. Den gröna ansiktsfärgen som Margaret Hamilton fick bära i rollen som den onda häxan innehöll försvarliga mängder koppar och hon lyckades dessutom vid ett tillfälle få brännskador på både händer och ansikte. Den förste Tin Man, Buddy Ebsen, sminkades med hjälp av aluminium-pulver vilket ledde till att han efter nio dagars filmande fick föras till sjukhus med andnöd och kramper. Och ni vet den där scenen när härligt fluffig snö faller över vallmo-fältet för att väcka Dorothy, Toto och Lion? Asbest…

The Wonderful Wizard of Oz var en barnbok som författades av Frank L. Baum vid pass 1900 och redan efter två år hade den blivit så populär att det gjordes en musikal av historien. När boken övergick till public domain 1956 hade den sålt i mer än tre miljoner ex. Men under de åren hade den å andra sidan fått rejäl draghjälp av minst tretton uppföljare och nio spin-off-verk i form av novellsamlingar, musikaler och pjäser skrivna av Baum själv, minst tjugofyra ytterligare uppföljare eller spin-off-böcker av andra författare plus sex filmer, musikaler eller TV-serier. Det känns som om det skulle kunna finnas fog för att tala om en ”bauming business” för all things Oz.

Exakt varför Baums böcker och värld blev så ohyggligt populära är inte helt lätt att utröna. Tydligen spekuleras det i att det skulle ha något att göra med att The Wonderful Wizard of Oz var den första tydligt amerikanska sagan, till skillnad från klassiker som bröderna Grimm, H.C. Andersen eller Lewis Carrolls historier om Alice. Förutom Oz utspelas nämligen handlingen på för målgruppen välbekanta ställen som Omaha och Kansas. Och vi känner ju alla till det klassiska mantrat: ”There’s no place like home…”

Trots att denna klassiska musikal aldrig varit någon jättefavorit för min del känner jag ändå att jag har svårt att förhålla mig helt neutral till den. Den är så pass välrefererad i tusen och en olika sammanhang (från Buffy the Vampire Slayer och Zardoz till Who Framed Roger Rabbit) och sångerna är så pass välbekanta att helheten skapar, om inte annat, en illusion av nostalgi.

Den allra första början är något svårsmält eftersom den kräver att en då 17-årig Judy Garland ska bete sig som hon vore max 10 eller 12 (hennes konkurrent om rollen var USA:s 10-åriga lilla solstråle, Shirley Temple) när hon bara måste berätta för sin tant och farbror hur elak kärringen Gulch varit mot lilla Toto (den stackars jycken Terry får större delen av filmen finna sig i att bli mer eller mindre ihjälklämd i Garlands armar).

Men snart får Dorothy en chans att drömma sig bortom regnbågen och det är enligt min mening ett smart drag att lägga in den klassiska sången så tidigt. Judy Garlands karakteristiskt mörka röst bryter liksom upp bilden av den lilla flickan Dorothy så mycket att man därefter inte har så mycket annat val än att acceptera henne som en drömlik barnkvinna. Hennes osäkra åldersstatus passar väl in i det faktum att allt som utspelas i Oz lika gärna skulle kunna vara ett hjärnspöke medan Dorothy ligger utslagen i spåren av den vilda tornadon.

Lyckas man inte, likt Dorothy och hela hennes hus, bli bortsvept av fantasifullheten och färgexplosionen som är The Wizard of Oz gissar jag att den kan vara en ganska svår film att svälja. Munchkins i märkliga frisyrer (allt ”hår” skulle mycket väl också kunna vara Jack Dawns skumlatex) och med heliumröster, Billie Burke som häxan Glinda i gräddbakelseklänning men som inte gör mycket nytta för någon, Margaret Hamilton som en ultrastereotyp och kacklande häxa, inte bara ett utan flera deus ex machina-incidenter, omdömen rörande tänkande vilka skulle kunna tolkas som oerhört akademiker-föraktande samt övertydliga livsvisdomar (”If I ever go looking for my heart’s desire again, I won’t look any further than my own back yard”).

Men själv har jag inga större problem att trycka i mig ytterligare en tittning på Dorothys äventyr. Nu var exempelvis första gången jag insåg hur mycket inspiration Tim Burton måste ha plockat åt sig när han gjorde Charlie and the Chocolate Factory. Och med tanke på musikalens klassikerstatus kanske man borde se till att göra den till en del av sin filmiska allmänbildning? Tro mig, en hel del annat kommer att blir så mycket roligare om man känner igen referenserna.

Lyckades även Filmitch fångas av trollkarlens nostalgiska äventyr? Klicka här för omedelbart svar.

Annons