Lust (2013)

Lust. Som känsla ofta förknippad med sexualitet. Rått, primalt, begär. Något helt annat än det mer finstämda ”kärlek”. Men ett ord som också kan användas i betydelsen ”gör vad du har lust med”, alltså gör vad du vill.

Inte helt oväntat finns bägge delarna med i denna bok av Åsa Schwarz, en svensk författare som var ny för mig. Jag högg på författarnamnet eftersom jag förknippade det med skräck eller fantastik och ser först i efterhand till min fasa att en del verkar vilja karakterisera Lust som chick-lit. Vad har jag gett mig in på?

Det undrar även Sara Tingvall, kämpande romance-författare. Allt hon vill är att skriva men måste det vara så förbannat krångligt med den ekonomiska biten?! Nu är Sara visserligen så lyckligt lottad att hon har både agent och förlag (samt en Söder-lägenhet 400 meter från Medborgarplatsen) men några stora pengar är det knappast frågan om. Hon tvingas ta frilansuppdrag för den tveksamma tidskriften Medium och skriva om hemsökta hus eller galningar som dyker efter bevis på utomjordiskt liv i Norrland. Till råga på eländet har hon nu också fått skrivkramp.

Ett år senare är läget ett helt annat. Den där skrivkrampen släppte och Saras nya bok har slagit alla försäljningsrekord. Nu dyker också Anders upp. Förläggare på ett betydligt större förlag och oerhört attraktiv i Saras ögon. Hon vill få in sig i hans författarregister och få ned honom i sin säng.

Så långt chick-lit ut i fingerspetsarna med andra ord. Det som får mig att hänga mig kvar i Schwarz berättelse är antydan om att Saras framgång kanske, möjligen, händelsevis kan bero på den där önskebesvärjelsen som hon sett sin mormor Margareta göra och som hon i ren desperation genomför när skrivkrampen härjar som värst.

Inte bara chick-lit alltså, men väl en bekant variant av ”be careful what you wish for”-temat. I likhet med alla andra ”offer” för det temat blir Sara självcentrerad i sin framgång, egoistisk och fixerad. Gamla fru Olsson i trappuppgången, som vår hjältinna tidigare så hjärtans gärna hjälpte med sopor och fick sockerkaka hos, blir nu ”tanten Olsson”. Ett besvärligt vardagselement som hon gör sitt bästa för att undvika.

Det som talar för Lust är möjligheterna till meta-grepp som uppstår eftersom Sara skriver på en ny bok, vilken av en ren händelse också råkar heta Lust. Det ger Schwarz möjlighet att exempelvis kommentera sin protagonists eventuella brist på personlig utveckling eller det faktum att vissa delar i händelseutvecklingen nog är väl fantastiska. Författaren försöker genom sin romandito skapa en slags tyst överenskommelse med oss läsare, en nickning och ögonkast som betyder ”jo, jag vet hur det här skulle kunna uppfattas”.

Själv känner jag mig tveksam över om det gör den Lust som jag själv tar del av bättre. Temat är som sagt välkänt, berättandet lyckas inte skapa någon större spänning och inte heller språket gör något för läsupplevelsen. Det är i bästa fall funktionellt men ibland väl enkelt för min smak. Det målas upp allt för många kliché-scener där Sara i vild kärleksförtvivlan gråter, hetsäter godis, kolkar cola eller Amaretto samt jagar hämndlystna engångligg. Ett engångsligg som dessutom beskrivs i termer av att ”hela hans närvaro [skriker] ’Man’”.

Här finns också en del upprepningar där jag blir osäker på om de ska tjäna som omkväden, alternativt besvärjelser, eller om de helt enkelt är ett resultat av slarvig korrekturläsning från författare och förläggare. Hänvisningar till ingefärskaksbak med mormor återkommer lite väl snabbt efter varandra. Hur smaken av Amaretto påminner om barndomens mannagrynsgröt beskrivs på ett sådant sätt att jag som läsare blir osäker på om Sara är medveten om att hon redan berättat det för mig tidigare i boken.

Tyvärr leder allt detta till att jag faller in i beteendet att mer eller mindre börja leta efter fel och hänger därför upp mig på sådant som att stjärnor har ”hörn” (och inte ”uddar”) eller någon som har en ”afrikansk brytning” (Fransk? Sydafrikansk? Engelsk?). Slutet är dessutom inte alls så logiskt som Schwarz meta-formuleringar vill göra gällande.

Nej, det bästa med Lust blev istället beskrivningen av författar- och förlagsvärlden. Det var intressant att få ta del av, exempelvis insikten att bara för att man blir antagen av ett förlag innebär det inte att man kan börja skära författarguld med täljkniv.