Välkommen till England anno 1818. Ett England där folk dör som flugor i lungsot. Ett England där Hampstead fortfarande är en lantlig by, belägen en dryg halvmil från Londons centrum. Här träffar den unga Fanny Brawne poeten John Keats via gemensamma bekanta. Till en början tycks Keats lyssna på sin gode vän Charles Brown när det kommer till Fanny – en sådan flicksnärta, mest intresserad av fashionabel sömnad och utan en förmögenhet som skulle kunna bekosta en poetmakes värv, är inget för hans briljante vän.

Men när Keats bror Tom går bort i…wait for it…lungsot och Fanny visar stor medkänsla börjar han inse att hon kanske inte är den tanklösa flört han har tagit henne för. Då har hon redan sett till att införskaffa Keats tunna poesivolym Endymion och fångats av dess romantiskt svärmiska stämning. Hon ber honom om lektioner i ”the craft of poetry” och undan för undan växer de unga tus kärlek till varandra. Men John delar broden Toms taskiga lungkonstitution samtidigt som han inte har några som helst utsikter att försörja vare sig fru eller familj.

Jane Campion är regissörsnamn som alltid gör mig nyfiken även om det kan ta en så där tio år innan jag till slut kommer mig för att se en av hennes filmer. I Bright Star är det Abbie Cornish och Ben Wishaw som får porträttera filmens kärlekspar. En relation som länge hölls för fullkomligt osannolik av Keats beundrare, vilka livligt föreställde sig ”the tortures to which she subjected a noble spirit with her dancing-class coquetries”.

Men om man ska tro Bright Star finns ett jämlikt och innerligt förhållande mellan John och Fanny. Det som står mellan dem är de hårdhjärtade omständigheter som en oförstående omvärld sätter upp, snarare än någon brist i själarnas gemenskap. Fannys mor är inte emot dotterns hjärtevän på andra grunder än rent ekonomiska medan det är en helt annan sak med vänner Charles Brown. En bufflig typ som tycks mer än lovligt svartsjuk på kjoltyget som är ute efter hans begåvade polare.

Charles Brown spelas (något överraskande för min del) av en bullrig samt extremt skotsk Paul Schneider. Han länder lite välbehövligt liv till berättelsen men det är Abbie Cornish Fanny som sticker ut. Möjligen enbart på grund av att jag tidigare inte tycker mig ha haft någon uppfattning om henne som skådespelerska men här är hon som sagt mycket duktig. Ben Wishaw är aldrig någon som jag fäst mig vid och så heller inte den här gången. Däremot var det roligt att känna igen Thomas (Brodie) Sangsters särpräglade ansikte i rollen som Fannys yngre bror Samuel. Som för övrigt dog av…gissa vad?

Eftersom det är Jane Campion vi snackar om här är förstås Bright Star fullkomligt utsökt rent visuellt. Själva historien och även framförandet andas en tillknäppt återhållsamhet som understryker den kyska men givetvis utomordentligt romantiska kärleksaffären. Tyvärr är den också utomordentligt trist. Jag kan inte uppamma något som helst intresse i vare sig John och Fannys svårigheter att Få Varandra eller i deras diskussioner om poesi.

Den klassiska BOATS-fällan med andra ord, här dessutom ytterligare nedtyngd av kostymdramats strikta ramar. Alltså att jag blir mer nyfiken på historien bakom filmen (det vill säga T och S i BOATS:en) än fängslad av filmen i sig. Bara upptäckten att Keats i ett brev kallade Fanny ”beautiful, elegant, graceful, silly, fashionable and strange” första gången han träffade henne var mer fantasieggande än Bright Stars två hela timmar.