Det är inte särskilt svårt att förstå att något är allvarligt fel mellan högutbildade brittiska paret Perry och Gail (för oss som tvingas titta på, alltså). Istället för att stöna av välbehag när Perrys händer far över hennes kropp i den där marockanska hotellsängen börjar Gail gråta. Sammanbitet och med tillkämpad älskvärdhet äter de senare middag med varandra, en middag som avbryts av att Gail får ett jobbsamtal på mobilen. Det är svårt att avgöra om Perry tycker att det är skönt att bli av med den gemensamma middagspressen eller blir irriterad över att hon prioriterar jobbet framför deras försök att hitta gnistan.

Han får dock anledning att börja tänka på helt andra saker när han blir inbjuden till ett annat sällskap på restaurangen. Tempramentsfulle ryssen Dima bjuder på svindyrt rödvin och lockar med värsta partajet någonstans i Marrakech labyrinter. Motvilligt låter sig Perry övertalas och vips har han varit borta hela natten. Dessutom verkar Dima vara en bekantskap som är svår att skaka av sig, han kommer ständigt med förslag på tennismatcher och visst vore det väl trevligt om Perry och Gail kunde vara med och fira dottern Nataschas 16-årsdag?

Trots Gails irriterat rynkade ögonbryn har Perry plötsligt åtagit sig att göra Dima en liten tjänst. Eller liten och liten… Perry kanske tror att den är liten, men att överlämna information från en man som jobbar för den ryska maffian till MI6 är inget ärende man bara kan avhända sig utan konsekvenser. Plötsligt är både Perry och Gail indragna i ett tjuv- och rackarspel som sätter både deras förhållande och personliga lojaliteter på prov.

Our Kind of Traitor är snabb att beskriva sig själv som en John le Carré-thriller och det var också på den premissen som jag började titta på filmen. Pratspionerier kan vara nog så underhållande om det bara är kompetent gjort. Döm om min förvåning när förtexterna avslöjar en veritabel parad av förtroendeingivande skådespelarnamn: Naomi Harris, Ewan McGregor, Stellan Skarsgård och Damien Lewis.

Särskilt Damien Lewis tycker jag funkade mycket bra som den här grå spiontjänstemannen i lårkort beige trenchcoat. En bakgrundsgestalt vars bevekelsegrunder förblir luddiga för alla inblandade. Det är väl främst hans agerande som det är meningen att man som tittare ska ifrågasätta i sann le Carré-anda.

Men jämfört med äldre John le Carré-berättelser (Our Kind of Traitor publicerades 2010) tycker jag att filmen blev lite väl tillrättalagd. Huvudpersonen är inte en desillusionerad spion som ges anledning att tvivla på allt, utan den i grunden rättrådige och hederlige (i allt utom sexuella affärer) Perry. En roll som förstås passar trevlige Ewan McGregor som hand i handske. Att han fördömer antydningar om att offra en hel familj på altaret för ”the greater good” känns inte särskilt överraskande. Inte heller att han och Gail under strapatserna hittar tillbaka till varandra.

Regissören Susanna White har tidigare främst arbetat med TV och gör på det hela taget ett kompetent arbete. Our Kind of Traitor bjuder rent visuellt på lite mer än bara pang-på-rödbetan-kameraarbete men är kanske mer tilltalande i sitt bildberättande än vad manuset har lyckats åstadkomma vad gäller händelse- och karaktärsutveckling.

Our Kind of Traitor är helt ok för en lagomt såsig fredagskväll när det inte gör något att man glömt 90% av innehållet på lördagsmorgonen.