Kalldrag (2016)

Therese Frisk hoppade knappast jämfota av lycka när det stod klart att familjen skulle flytta till den lilla bruksorten Gränshammar. Men vad annat finns att göra när maken John fått chansen till ett toppjobb på Gränshammar Steel och Therese insett att ekonomjobbet i storstaden sakta håller på att ta livet av henne.

Så de flyttar in i den gamla direktörsvillan vid Lyktberget. Therese, som kör en Lexus och är van vid att någon som heter Silvio fixar hennes hår, tvingas nu handla hos den snacksaliga Margit för så gör man i Gränshammar. Fastän alla vet att Margit inte kan bevara en hemlighet om livet så hängde på det.

Med dottern Sara i förskolan och John som står begravd till hårfästet i jobb är det upp till Therese att (1) se till att husrenoveringen går som den ska och (2) lista ut vad hon vill göra med sitt liv. Fast det där andra går inte så bra, särskilt som hon hela tiden blir distraherad av den märkliga stämning som vilar över huset. Dörrar öppnas och stängs utan att hon riktigt vet hur det gått till och familjens nytillskott, Kattis, slutar snart vara den gosiga kattunge som hon var när de tog hand om henne. Snart får Therese också höra historien om Pär Klang som av allt att döma blev galen där nere i Lyktbergsgruvan.

Utan att röra sig särskilt långt utanför de traditionella ramarna (men att använda sig av en gammal Etch A Sketch som ett slags moderniserat Ouija-bräde tyckte jag var en riktigt klurig lösning) skapar Markus Sköld ändå en trevlig spök-hemsökelse-rysare med sin Kalldrag. För att inte tala om hur bra titel det är på en bok inom den här genren. Det är som sagt en relativt långsam uppbyggnad där vår huvudperson känner sig mer och mer illa till mods i sitt eget hem, tar reda på mer och mer om allt det hemska som hänt i gruvan och betraktas som mer och mer irrationell av sina närmaste. Inte minst John som får spela den klassiska avskärmad-make-rollen genom att försvinna till jobbet titt som tätt och till slut inte ens besvara sin hustrus samtal.

Kanske beror det på att jag har fler referenser i filmens värld, men boken fick mig att tänka på såväl Poltergeist som Besökarna. Litterära referenser skulle dock till exempel kunna vara Stephen Kings Desperation och Bag of Bones. Däremot blir det i slutänden lite otydligt exakt vad det är som hemsöker gruvan och familjens hus samt hur det är tänkt att fungera. Och vilken funktion har exempelvis egentligen Thereses historiska efterforskningar om Pär Klangs liv?

Sköld har dock fingerfärdigt vävt ihop sin övernaturliga historia med vardagstristess som gräl om jobb, känslan av utanförskap i ett litet samhälle och utbrändhet. Generellt upplever jag språket som mer än funktionsdugligt med lagoma portioner detaljrikedom och en fin känsla för den kvävande småstadsmentaliteten. Dialogerna är oftast bra, inte minst samtalen mellan Therese och Sara (här tycker jag dock att det alltid är svårt att bedöma hur stor betydelse det har att jag lyssnade på boken). Kanske hemfaller Sköld lite väl ofta till någon variant på greppet ”Hade det här varit en film, så…” Det blir meta på helt fel nivå för min del.

Dessutom har författaren inte haft riktigt samma fingertoppskänsla när det gäller männen. När sista bladet är vänt är jag inte helt klar över varför vi fått spendera så mycket tid med den halvalkade stålverksarbetaren Kenta (även om hans vardag är ett betryckande drama, fyllt av ruelse och återställare) medan John saknar nyanser och avpolleteras lite väl lättvindigt ur Thereses liv.

Jag har svårt att låta bli att jämföra Sköld med Mikael Strömberg, även om jag inte riktigt kan förklara varför. Som helhet är Kalldrag jämnare och därför bättre än Strömbergs alla tre romaner. Däremot funkar Strömberg, med sin starkare faiblesse för grymt våld och äckeleffekter, bättre i enskilda scener. Här spelar det säkert också in att spök-hemsökelser inte är min favorit-undergenre när det kommer till skräck.