alt titel: Who Saw Her Die?

Hade Chi l’ha vista morire? producerats 40 år senare hade den antagligen tävlat med Daniel Radcliffe-filmen om att få heta The Woman in Black. Nu är förvisso Chi l’ha vista morire? (bokstavligen ”Vem såg henne dö?” enligt Google Translate) en mer typisk giallo-titel men redan innan eftertexterna passerat har vi fått veta att det hela rör sig om en mördare i svarta kvinnokläder, spetshandskar och flor.

Denne mördare finns nu i Venedig där hen (ett ord som gjort för giallofilmernas genusmässsigt tvetydiga gärnings”män”!) tagit sikte på den lilla rödhåriga Roberta. Roberta hälsar på sin pappa Franco, en skulptör som separerat från mamma Elizabeth. Franco och Roberta strosar runt på Venedigs gator, sitter på fik med Francos bekanta och käkar glass. Och hela tiden lurar Robertas svartklädda stalker i faggorna.

Det kan ju bara gå på ett sätt. När Franco tar lite pappa-ledigt för att ha en trevlig vuxen-stund med den yppiga Gabriella och Robertas tillfälliga lekkamrater lämnar flickan på ett öde torg hugger mördaren som en orm (en kontrasterande scen som påminner en del om inledningen i Antichrist). Någon dag senare hittas en liten kropp flytande i kanalerna. Franco anklagar sig själv (med viss rätta) och beslutar sig för att hitta mördaren på egen hand när polisen enligt hans mening inte är tillräckligt handlingskraftig i sina eftersökningar. Vid det här laget har Elizabeth också anlänt till Venedig för att förenas med maken i sorgen över dottern.

Mellan 1971 och 1973 producerades ett dryga 60-tal giallo-filmer och i denna guldålder finner vi alltså även Chi l’ha vista morire? Filmen skiljer sig främst från många de giallos som jag sett från den här perioden genom att inte vara särskilt grafisk i sina våldsamheter. Mördaren är ganska uppfinningsrik i sin metodologi och utnyttjar så väl strypsnaror som stenar. Vi är alltså långt ifrån ljusblänkande rakknivar även om det lilla blod som exponeras är av den märkligt orangea nyans som tycks ha varit vanlig på den här tiden.

Chi l’ha vista morire? blir tyvärr en ganska soppig och ospännande film. Så länge Roberta är vid liv och vi får välbekant killer-o-vision genom det svarta spetsfloret är det hela relativt intressant och engagerande. Där får filmen också god hjälp av Ennio Morricones score, innehållandes den slags barnvisekör som inte får saknas från någon giallo med självaktning.

Men Francos efterföljande och, ska vi vara ärliga, rätt planlösa mördarjakt drar ut alldeles för långt på tiden. Jag lyckas till slut helt tappa bort i vems lägenhet han smyger runt och letar efter ledtrådar. Filmen är inte lång, ca 95 minuter, men hade mått bra av att trimma bort åtminstone ett par minuter av onödiga scener med Franco som åker båt eller liknande Venedigmiljöexponering.

Historien plockar in för många aktörer och lyckas inte göra tydligt hur de hänger ihop med varandra eller vilken betydelse deras respektive relationer har för upplösningen. Det är konsthandlare, fäktare i långa vita pälsar, minikjolsgrannar, unga män på kryckor samt pedofil-advokater i en salig röra. Det finns ansatser till den klassiska giallo-vinkeln med tveksamma sexuella läggningar men inte heller här kommer filmen någonsin till skott. Närmast som en eftertanke dyker det i sista sekunden också upp ett obskyrt hemligt sällskap eller sekt, vilket givetvis ägnar sig åt sadistiska sex-ritualer.

Regissören Aldo Lado (Wikiedia ger också cred till en viss Vittorio De Sisti) har varit förtjust i lätt bisarra personligheter och märkliga situationer vilka hade kunnat skapa en obehaglig stämning men nu bara blir kortvarigt absurda. Alternativt fullkomligt obegripliga, som när Franco och Elizabeth ligger tillsammans i en säng och deras ansikten tydligt visar att han ligger på sidan och hon ligger på rygg medan bilderna på de omslingrade kropparna antyder samlag (och då inte i form av att Franco torrjuckar mot Elizabeths höftben, vilket borde ha varit det enda fysiskt möjliga). Aldo saknar både Bava och Argentos öga för slående rekvisita (Francos skulptöryrke utnyttjas inte alls) och kameraåkningar. Det hela blir i det avseendet snarare ett knippe halvlyckade turistvyer från Venedig, tagna av en ibland väl darrhänt kameraman.

Så det mest anmärkningsvärda med Chi l’ha vista morire? är kanske det faktum att Franco spelas av en George Lazenby iförd slokmustasch och moderiktiga 70-talspolisonger. Jag ser att hans prestation oftast får beröm när filmen diskuteras, men även om jag sällan stör mig på den typiskt italienska dubbningen ligger den helt klart i vägen för den typen av bedömningar. Han gör ett ok jobb, varken mer eller mindre. Kanske jag hade haft mer att fästa mig vid om jag kunnat jämföra Chi l’ha vista morire? med Donald Sutherlands Don’t Look Now från 1973 som ju utspelas i samma stad?

Lazenby flankeras i den här filmen av en viss Anita Strindberg (née Anita Edberg) som tycks ha gjort en hel del italiensk genrefilm under 70-talet. Redan 1957 dök hon dock upp som 20-åring i den svenska Sköna Susanna och gubbarna. Roberta spelas av lilla Nicoletta Elmi som inte bara känns igen från Baron Blood utan också som biografflickan Ingrid i Dèmoni, henne sista filmroll.

Nej, detta försök att se en icke-Argento-giallo slog inte särskilt väl ut.