alt. titel: Kalle och chokladfabriken

Tänk att aldrig ha tillräckligt med mat, alltid gå och vara lite småhungrig. Tänk sedan att det över denna hunger ständigt svävar salivframkallande doftsensationer: socker, grädde, vanilj, pepparmint och choklad.

Det är vardagen för Charlie Bucket. Charlie är en snäll och ordentlig gosse i en familj som inte har det allt för fett och det i en stad som härbärgerar en av världens största godisfabriker. Men det är något underligt med Willy Wonkas fabrik – den öser ur sig fantasifulla och delikata godbitar dagarna i ända men ingen tycks jobba där.

Men detta mysterium ska snart få sin förklaring eftersom Wonka bestämt sig för att bjuda in fem barn till sin fabrik. Inbjudan kommer i form av en gyllene biljett och har Wonka-godiset tidigare varit populärt är det inget mot köphysterin som nu följer. Helt i enlighet med Charlies morfars gissningar är de första vinnarna feta, bortskämda och fullkomligt vidriga små illbattingar. Samtidigt som en sant välförtjänt vinnare som Charlie får gå lottlös. Lottlös men inte hopplös – så länge det finns en gyllene biljett kvar har Charlie samma chans som alla andra att vinna den. Och nu är det dags för en spoilervarning: Charlie gör faktiskt det. Vinner, alltså.

A match made in heaven? Roald Dahl skrev vuxna sagor för barn och Tim Burton har gjort sig en karriär på sagofantasier för vuxna. Charlie and the Chocolate Factory hade i och för sig redan filmatiserats en gång i form av en musikal och med Gene Wilder i rollen som den säregne snaskskaparen. Men det var inte utan att åtminstone jag faktiskt var ganska nyfiken på att se vad Burton hade åstadkommit när det begav sig på mitten av 00-talet.

Lite orolig var jag väl över att regissören fortsatte att envisas med att plocka med Johnny Depp i precis allt han gjorde. Nog för att Depp varit en perfekt Edward Scissorhands men hur skulle han gestalta sin Wonka? Slutresultatet är i vissa lägen kanske lite väl överdrivet excentriskt men på det hela taget gör Depp en bra prestation som också hållit hyfsat för tidens tand. Till viss del motiverar Burton valet av en något fragilare Wonka genom att lägga in en bakgrundshistoria om en hårdhjärtad tandläkarfader med noll förståelse för den dragningskraft som godis har på sonen. Även det något som jag initialt kände mig en smula tveksam över men som fungerar förvånansvärt bra, inte minst tack vare lille Willys bisarrt överutvecklade tandställning. Plus att pappan spelas av Christopher Lee. Jag menar…det är ju Christopher Lee!

Efter ett antal omtittar sedan premiären kan jag konstatera att filmen som helhet fortfarande håller – den är fantasifull, rolig och en veritabel färgexplosion. Just oompa-loompierna är emellertid inte så färggranna, vilket jag kan tycka var ett smart drag eftersom förlagans orangefärgande små gnomer är svåra att visa upp utan att de blir skrattretande. Nu ersätts deras skarpa hudfärg av diverse färgglada kroppsstrumpor istället.

Som vanligt har Danny Elfmans musik en hög lägstanivå och det är extra roligt att han lagt sig vinn om att tonsätta de texter som Dahl själv författade till varje enskilt förolyckat barn (70-tals-musikalen hade helt nyskrivna verser). Särskilt som varje liten sång placeras i varsin tydlig musikalisk genre, från 80-talspudelrock till 60-talsfolk.

Freddie Highmore är dessutom en oerhört sympatisk Charlie, tillsammans med familjemedlemmarna Helena Bonham Carter, Noah Taylor och David Kelly. En på det hela taget rätt otacksam roll för Highmore när man tänker efter, för på samma sätt som i exempelvis Oliver Twist handlar det hela om att Charlie bara ska vara publikens storögde ciceron genom hela historien.

Det som tyvärr tappat lite av sin magi genom åren är effekterna, vilka så här nästan 15 år senare börjat se ganska slitna ut. Men bortsett från det är Charlie… en härligt färgsprakande saga för alla oss vuxna barn som fortfarande tycker att godis är orimligt gott.