alt. titel: Batman — Återkomsten

Bruce Wayne lyckades förstås inte hålla ihop förhållandet med fotografen Vicki Vale. Singel och fågelfri fäster han istället ögonen på industrimagnaten Max Schrecks assistent, den utmanande Selina Kyle. Som ingen annan tycks hon förstå hans kamp mellan Bruce Wayne å ena sidan och Batman å den andra.

Inte så konstigt, eftersom Selina upplever en liknande konflikt. Om dagarna gör hon i alla fall tappra försök att inta sin underordnade roll som hunsad kontorsslav men om nätterna tassar hon omkring på Gothams gator iförd tajt latex och kattöron. Catwoman är en lätt anarkistisk skurk i så motto att hon inte har någon direkt agenda och heller inte begår några morrhårsresande brott. Men eftersom Batman inte låter henne smyga omkring precis som hon vill skapas det en spröd allians mellan henne och Oswald Cobblepot, mer känd som Penguin. Han är av hårdare virke och vill förvandla Gotham till ett isigt paradis för sig och sina oflygga pingvingelikar (inte helt olikt en annan iskall skurk som väntar i kulisserna).

Mellan den första Batman och denna uppföljare hann både Tim Burton och Danny Elfman (bland annat) med att göra Edward Scissorhands. Jag inbillar mig att det märks att vi här har en betydligt säkrare regissör eller möjligen en regissör som fått friare händer av Warner Brothers efter första filmens succé.

För jäklar i mig vad mycket mer Tim Burton Gotham helt plötsligt har blivit! Från Schreck-företagens kattgrinande logga till den fullkomligt underbara översnöade djurparken andas staden Beeteljuice och Edward Scissorhands snarare än plågad och dyster serietidning. Något som förstås också förstärks av att Elfmans score känns avsevärt mer välbekant än det han producerade till första filmen.

Jag har alltid förhållit mig något tveksam till Batman Returns men den här gången var det som om allting föll på plats. Jag älskade att den i mångt och mycket kändes som en (något) mindre sagolik uppföljare till Edward Scissorhands än en renodlad Batman-film. Andra fördelar är Christopher Walkens mänsklige skurk Max Schreck. Men det riktiga guldkornet blev den här gången Michelle Pfeiffer som Selina Kyle.

Av någon anledning hade jag inte vett att uppskatta henne förut, men hon är ju otroligt bra här! Särskilt underhållande var hennes upptäckt (pre-Catwoman dessutom) att hon faktiskt gillade att elchocka folk. Bara lite så där försiktigt, när de redan var avsvimmade… På samma sätt kan jag inte påminna mig att jag tidigare reflekterat över att det i Batman Returns åtminstone finns försök att låta henne göra uppror mot sin underdåniga kvinnoposition. Sekreteraren som bara går och väntar på att chefen ska bjuda henne på en intim supé. Som har hela lägenheten full med gosedjur och glansiga kuddar. Som aldrig riktigt klivit bort från mammas övervakande öga.

Första Batman-filmen snuddar snabbt vid Bruce Waynes bakgrund (döda föräldrar, yada yada yada) och Batman Returns grottar inte ned sig mer den. Det stora skillnaden mot (de flesta) efterföljande Batmännen är att Keatons superhjälte inte heller framstår som nämnvärt plågad. Vare sig av det som hände i hans barndom, av sin splittrade identitet eller de handlingar han måste begå för att skydda Gotham (Batman bränner exempelvis överlagt ihjäl en av Penguins hejdukar utan att ens höja på ett ögonbryn). Han nämner helt kort Vicki Vale men synes vara långt ifrån självmordsbenägen över det krashade förhållandet. Batman Returns tar också till det klassiska greppet att för en stund vända folkviljan mot den maskerade hjälten men inte ens det är något som verkar trycka ned Keatons Bruce Wayne.

I samma svepande drag får vi ingen intrikat förklaring till hur Selina Kyle egentligen blir Catwoman och Burton lyckas skapa tillräckligt mycket av serietidnings- eller sagokänsla för att jag inte ska bry mig särskilt mycket om sådana petitesser. Däremot är Selina Kyle helt klart mer störd av sin tudelade identitet än Bruce Wayne, ett faktum som jag också köper rakt av.

Men Batman Returns innehåller ju hela tre Batman-fiender och den tredje är som sagt paraplybäraren Penguin. Jag har alltid haft svårt för Danny DeVitos skurk och även om filmen kändes betydligt säkrare den här gången hjälpte det tyärr inte Penguin. Kruxet är inte att DeVito gör en dålig prestation utan att det är en svår balansgång med en skurk som snarare är äcklig och sorglig än läskig. På det hela taget tycker jag synd om Penguin istället för att bli rädd för honom, trots alla djävulska planer han försöker sätta i verket. Han framstår mest som en mörkare spegelbild av Burtons egen Edward Scissorhands.

Men i ett avseende skiljer sig Batman Returns inte från sina sentida superhjältekompanjoner – slutstriden är alldeles för lång. Tre skurkar innebär tre olika slut och det är minst två för många. Men fram tills dess kunde jag med glädje ta del av en film vilken framstod som i ett nytt och förklarat ljus.

Annonser