alt. titel: Amateurs

Kommunstyrelsen i den före detta bruksorten Lafors får en lika snillrik som dödsdömd idé. Man behöver lite mer variation i marknadsföringsarsenalen, främst tack vare att man försöker locka till sig den tyska lågpriskedjan Superbilly. Vad är väl billigare samt föredömligt inkluderande och demokratiskt än att låta ett gäng skolungdomar filma ”sitt” Lafors med sina mobilkameror?! I dagens samhälle kan ju alla vara regissörer.

Maybe not… När resultaten spelas upp står det snart klart att detta inte är några reklamfilmer (eller tillräckligt bra i något annat avseende heller) som kan läggas upp på kommunens hemsida. Men för att inte göra ungdomarna allt för modfällda försäkrar politikerna dem att filmerna var jättebra, bara inte riktigt vad de var ute efter den här gången.

In med något slags proffs (som händelsevis dessutom råkar vara gift med klassläraren Kerstin) tack vare spons från Laholm Entreprenad, vars grusgrop och fordon därmed säkrat en plats i den nya reklamfilmen. Men uppmuntrade av de fina omdömena bestämmer tjejerna Aida och Dana sig för att fortsätta filmprojektet med att visa upp ”sitt” samhälle, ivrigt påhejade av bland andra Danas mamma som tidigare jobbade som journalist.

Amatörer fick närmast obegripligt fina omdömen när den kom och jag tyckte ändå om regissören Gabriela Pichlers debut Äta sova dö. När så Fiffs filmtajm sågade produkten jäms med fotknölarna minskade inte nyfikenheten, för att uttrycka det milt. Så vad var det då jag fick se?

Om vi ska börja med det positiva? Jag gillar Pichlers känsla för realism, både i situationer och prestationer. Inte för att jag någon gång bevittnat ett kommunstyrelsemöte som försöker tänka utanför den berömda boxen när det gäller att få sin ort att framstå som spännande och attraktiv, men jag kan absolut tänka mig att det skulle låta exakt som det gör i Amatörer. Hon är också bra på (kompis)relationer, här främst manifesterad genom Aida och Dana förstås.

Amatörer slänger också in ett antal intressanta, om än ibland stereotypa, konflikter i potten. Ungdomar mot vuxna, arbetarklass mot medelklass, småstad mot storstad, amatörer mot proffs, billig konsumtion mot världssamvete, moral när det handlar om något som ligger en nära mot moral när det gäller något (eller någon) mer främmande.

Ett av de problem som Amatörer dock dras med är att konflikterna aldrig kommer någonvart, de ligger mest bara kvar i den där potten och jäser. Dessutom kommer de realistiska och ibland pricksäkra scenerna heller aldrig samman till någon helhet. Jag gissar att det är två anledningar till att Amatörer (bland annat jämfört med Äta sova dö) kommer påminna om en slice-of-life-film, trots att det som synes ändå finns en historia i filmen.

Det intrycket underlättas inte av att Pichler är lite väl förtjust i att inkludera alldeles för långa tagningar på sådant som inte för handlingen framåt för fem öre. I vad som kan kännas som en evighet får vi exempelvis bara följa Aida och Dana när de drar runt på bygden på en moppe, ritar mustascher på varandra och låtsas att de är fulla, titta på en skördetröska eller följa med proffs-filmarens drönare.

Ett ännu större minustecken blir dock det faktum att jag aldrig fattar varför Aida och Dana så hemskt gärna vill göra sin film. Dana verkar vid ett tillfälle lika frågande som jag men får aldrig heller något svar från sin bästa kompis och i nästa scen är det frågetecknet som bortblåst. Jag får aldrig någon direkt känsla för den slutgiltiga produkten som till slut tydligen spänner över fem och en halv timme och innehåller såväl en dement kvinna (men uppenbarligen inte är mer dement än att hon fattat instruktionerna att filma sig själv med en mobilkamera) som sjunger på tamil som en scen där regissörerna hissar upp sin kamera i en flaggstång.

Jag ska inte påstå att jag hade tråkigt hela tiden när jag såg Amatörer, stundvis var den både rolig och träffsäker. Men som helgjuten film kändes nästan den lika osammanhängande som Aida och Danas. Jag tackar gud för att Amatörer i alla fall inte var fem och en halv timme lång.