La Première enquête de Maigret, 1913 (1948)

alt titel: Maigrets första fall, Maigret’s First Case

Belgaren Georges Simenon var en osannolikt produktiv författare som dessutom tycks ha varit osannolikt förtjust i sin briljante polisdetektiv Jules Maigret. Totalt sett finns det 76 romaner och 28 noveller om denne Maigret. Bara 1931 klämde Simenon ur sig tio (10!) böcker om sin parisiske kommissarie med debuten Pietr-le-Letton i spetsen. Med denna kunskap på fickan, plus det faktum att Simenon skrev ytterligare drygt 400 (!!) böcker, kan man nog tryggt anta att alla inte är litterärt guld.

Men jag ville ändå bjuda mig själv på en tungdoppare av Maigret, inte minst eftersom det en gång i tiden var min fars favoritdeckare. Och nu fanns ju Maigrets första fall som gratisljudbok och i svensk översättning, så det var bara att köra igång.

Jag kan tänka mig att man säkert får ut en hel del mer av denna tillbakablick om man redan bekantat sig med Jules Maigret i de trettiotalet böcker som föregick Maigrets första fall. Det känns nämligen som om Simenon från gång till annan nickar eller blickar förstulet till de vana läsarna genom att introducera ett för dem välbekanta talesätt eller manér.

Men när vi träffar Jules Maigret 1913 är han endast en lågavlönad skivbordsnisse i Paris polishierarki. Han får ta hand om all den tråkiga dokumentationen och rutinärendena medan han drömmer om att få utföra lite mer rejält polissnokeri. Den chansen får han när han vägrar släppa taget om ett märkligt fall hos en av distriktets finare familjer.

Ett vittne hävdar att han hörde ett pistolskott och en skrikande kvinna i huset som tillhör de kaffe-rika Gendreaus. Men när Maigret kommer dit för att undersöka saken vill ingen kännas vid händelsen. Fallet blir desto knivigare eftersom det handlar om en samhällsklass vilken vanligen står över alla misstankar och där Lise Gendreau är väninna med hustrun till Maigrets överordnade.

Jag kan förstå att man fastnar för Georges Simenon och hans Maigret. Berättelsen är lika puttrigt fransk som Miss Marple är brittisk. Mycket fokus ligger på mat och dryck, särskilt som den unge och oerfarne polisen ett par gånger mer eller mindre måste tvinga i sig ansenliga mängder calvados och champagne för att kunna genomföra sin utredning.

Madame Maigret (de unga tu är mer eller mindre nygifta) är oändligt fördragsam med sin make, oavsett vilka tider han ramlar in genom dörren på deras lilla lägenhet (som de fortfarande bor kvar i när de andra böckerna utspelar sig). Förhållandet är rart och tryggt med Madame Maigret som Jules fasta klippa. Hon har nog med både självförtroende och tillit till sin äkta hälft för att aldrig höja ens ett ögonbryn när han blir uppsökt i hemmet av ett riktigt mansslukarvittne. Och så lagar hon fantastisk mat. Förstås.

Vad jag kan förstå är detta med fina familjer som döljer en rutten kärna kontra hederliga skurkar ett återkommande tema hos Simenon. När sista ordet är sagt har en jovialisk lagbrytare fått bjuda Maigret på en rejäl och traditionell middag samt berätta ett par obehagliga sanningar som får honom att framstå som rakryggad i jämförelse med de moraliskt fördärvliga Gendreaus. Han hymlar inte med vem eller vad han är medan rikingarna inte drar sig för att utnyttja sina kontakter i syfte att skyla över olagligheter som förekommer innanför husets väggar. Jag tänker att detta är ett perspektiv som förstärks av att Maigret lite nu och då tänker tillbaka på sin egen lantliga och enkla bakgrund. Det är också en bakgrund som förstärker hans målmedvetna personlighet och intelligens eftersom han hoppade av sina läkarstudier för att istället bli polis.

Maigrets första fall är en deckare som handlar minst lika mycket om det myllrande parislivet under ett par vårveckor 1913 som det mysterium som Jules Maigret försöker lösa. Sökandet leder honom till en mångfald stadsgator där det gärna ligger en bar eller två där han kan köpa sig en öl (han blir snart trött på sötsliskig smultronlemonad i ett futilt försök att inte ständigt jobba i halvlummigt tillstånd).

En charmig deckare för all del och något av ett måste för varje frankofil gissar jag. Men nu är jag en gång för alla anglofil och känner därför att den här tungdopparen blev ganska lagom.

Annons