Swiss Army Man (2016)

Undrar om det dröjde ända till premiären i januari 2016 på Sundance-festivalen innan filmskaparna Daniel Scheinert och Daniel Kwan (kallade ”the Daniels”) fick klartecken på att använda begreppet ”Swiss Army”? Jag skulle i alla fall kunna tänka mig att det är varumärkesskyddat och i själva filmen går Daniel Radcliffes Manny under det mer generiska epitetet ”Multi purpose tool guy”.

Den som ger Manny det namnet är Paul Danos Hank. Han har likt Tom Hanks varit skeppsbruten under en längre period men istället för volleybollen Wilson hittar Hank och Manny alltså varandra. Kruxet är bara att Manny av allt att döma verkar död. Men under Hanks ömma omvårdnad (och direkta order: ”Speak up, Manny!”) börjar den likbleke Manny så smått vakna till liv, i alla fall så pass mycket att de två kan ha långa diskussioner om Livet och Kärleken.

Att sätta titeln Swiss Army Man på filmen, som en liten krok som hugger tag i den potentielle tittarens nyfikenhet, är smart. Och det finns absolut fog för den, för Manny har nämligen en överraskande mängd kroppsliga funktioner som Hank kan använda för att ta sig tillbaka till civilisationen. Som en kompass-penis exempelvis. Men huvudsaken med Swiss Army Man är inte alla mer eller mindre bisarra och makabra användningsområden av Mannys kropp.

Inte för min del i alla fall. Istället fångas jag av den mot all förmodan fina historien om en vänskapsrelation som är så innerlig att den ibland gränsar till en kärleksrelation. Som död minns Manny inte så mycket av vardagen och Hank måste därför försöka förklara vad koncept som ”hem” och ”kärlek” är och varför han längtar till dem. Förklara hur man kan längta tillbaka till ett samhälle fullt med konventioner och sociala regler som säger att man inte kan fjärta när och var som helst. Utöva lite lagomt med självterapi när det är Manny som uttalar alla nedvärderande tankar om sig själv (rädd, efterbliven, ful, äcklig, värdelös) som Hank redan tänkt på egen hand.

Undan för undan blir det tydligt att Hank inte varit någon särskilt lycklig person och att Manny kan vara den förste som han någonsin kunnat öppna sig för. Hela filmen hänger förstås på prestationerna från Paul Dano och Daniel Radcliffe och de är jättefina tillsammans, ett resultat som bygger på både ett underfundigt manus och en dynamisk leverans. Särskilt trevligt var det att bli påmind om hur pass duktig Paul Dano är som skådespelare. Han är naturligtvis alltid bra men spelar oftast roller som gör att man inte känner sig särskilt vänligt stämd mot honom. Hank är i det sammanhanget remarkabelt vanlig för att vara en Dano-roll.

Swiss Army Man är klurig och rolig och knasig och härlig men bara så länge den håller sig till den värld som skapas mellan Manny och Hank (”We sang and we danced and it was beautiful”). När andra människor stövlar in och river upp deras lilla kokong av samförstånd rasar också en del av filmen ihop för min del. Inte så mycket att den blir direkt dålig, lyckligtvis. Men de gränser mellan liv och död, mellan fantasi och verklighet, som jag kunde ignorera när det bara var de två gör sig påminda i allt för hög utsträckning.

Förresten, var det bara jag som tyckte att Paul Dano i röd peruk var oroväckande lik Saoirse Ronan?

Annons