Allt är väl i Albions rike. Charles II, kallad the Merry Monarch, sitter återigen på tronen efter ett uppslitande inbördeskrig. Såväl kung som undersåtar ser till att helt enkelt ha det ganska gött efter en period av striktare, puritanskt styre. Och ingen har det göttigare än John Wilmot, andre earl av Rochester.

Han är förvisso känd för sitt intellekt och sin vassa satir men än mer ryktbar är hans förmåga att supa, vräka ur sig snuskigheter och sätta på horor, såväl manliga som kvinnliga. Trots att han är gift synes han ha endast en allt uppslukande kärlek här i livet och det är teatern. Därför tar han exempelvis oväntat osjälviskt sig an utbildningen av skådespelerskan Elizabeth ”Lizzie” Brown, även om hon så klart till slut hamnar i säng med sin välgörare.

Lyckligtvis för John är han en av Charles gunstlingar men det ligger inte i hans natur att stryka någon medhårs, inte ens en kunglig mecenat. Därför är hans liv en ändlös cykel av bannlysningar från och återkallanden till hovet. I slutänden är det bara en fråga om vad som ska ta livet av earlen först – en av alla de veneriska sjukdomar han dragit på sig eller skrumplevern?

Tänk på att vi nu befinner oss i det tidiga 00-talet. Johnny Depp har under en tioårsperiod en räcka filmer bakom sig som ser ut något i stil med: What’s Eating Gilbert Grape, Ed Wood, Don Juan DeMarco, Donnie Brasco, Fear and Loathing in Las Vegas, The Ninth Gate, Sleepy Hollow, From Hell och Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl. I sanning ett imponerande CV. Så det är klart att när det kom en trailer där Johnny (i och för sig iförd lång peruk) stirrar rakt in i kameran och säger ”You will not like me” så tittade man till lite extra.

Samtidigt borde det ha viftats med en hel massa varningsflaggor när filmen som den där trailern gjorde reklam för försvann från biorepertoaren snabbare än en skådis som blir bombarderad med rutten frukt på scen. Ändå har jag sedan dess varit lite nyfiken på The Libertine och nu var det dags att tillfredsställa den nyfikenheten. Men det dröjer inte länge innan jag inser varför biovistelsen blev mycket kort.

The Libertine utspelas alltså i en historisk period, baseras på historiska personer och bygger på en pjäs av dramatikern Stephen Jeffreys. Slutresultatet är ett sådant sammelsurium att jag inte vet om jag framförallt ska skylla på Jeffreys manus eller debutregissören Laurence Dunmore. Vad som står utom allt tvivel är att Dunmore gjort sitt bästa för att framställa 1600-talets England, och då inte minst London, som en genuint otrevlig plats.

Allt är lera och grisar samt folk som spyr, pissar och gökar på ”gatorna”. Färgerna är dämpade och över det hela vilar ett sjukligt grågult ljus. Men ett större problem är att The Libertine inte på något sätt lyckas skapa vare sig förståelse för eller engagemang i sin vällusting. Jag wikipediar mig till att John Wilmot som sagt ska ha varit ökänd för sin geniala satir. Hans kumpaner George Etheridge och George Sackville påpekar det också hela tiden men vi som publik får aldrig ta del av detta övermänskligt smarta psyke. Det enda vi får se är delar ur en pjäs som förlöjligar Charles II och hans regim med trädildos och rollfigurer med namn som prince Pricket eller general Buggeranthos.

Jag har aldrig påstått att jag är ett under av konsekvens och när jag ser filmer som The Libertine känner jag att jag längtar efter den typ av övertydliga känslouttryck och händelseutvecklingar som jag annars gärna slår ned på. Jag förstår inte varför Jeffreys och Dunmore vill berätta om John Wilmot, inte heller vad de egentligen vill att jag som tittare ska få med mig från det hela. Jag förstår inte varför John Wilmot hela tiden vill vara upprorisk eller vad hans skabrösa leverne egentligen fick för avtryck i samtiden. Han tycks ha haft något av en gräddfil rakt in i hovet, men i vad mån påverkade det Charles II inrikes- eller utrikespolitik? Alternativt kulturpolitik? Möjligen är jag ute efter att The Libertine ger mig personen John Wilmot, men utan att placera honom i ett tillräckligt tydligt sammanhang, vare sig historiskt, kulturellt, sexuellt, filosofiskt eller psykologiskt.

Lite roligt var det i och för sig att notera att ett år efter premiären av den första Pirates-filmen återser vi Johnny Depp, Tom Hollander och Jack Davenport i en och samma film. Men det är ungefär allt. Problemet med The Libertine är inte, som John Wilmot själv hävdar i inledningen, att jag inte gillar honom. Problemet är att jag inte bryr mig om vare sig honom eller hans öde för fem öre.

Annonser