Tootsie var knappast den första filmen att kapitalisera på den uppenbarligen outtömliga humorpotentialen i män som klär ut sig till kvinnor. Alla är vi välbekanta med exempel som Monty Python, La Cage aux Folles och Some Like it Hot. Redan i slutet av 1800-talet skrevs den brittiska farsen Charley’s Aunt som kom att bli en stor framgång – i Sverige sattes den upp inte mindre än tre gånger 1894.
Lite mindre välbekant, men å andra sidan desto mer svensk är Hasse Ekmans Fram för lilla Märta. Som mycket väl hade kunnat vara en svensk Charley’s Aunt om det inte varit för att producent Lorens Marmstedt inte hade någon större lust att pröjsa för filmrättigheterna. Då var det ju billigare att låta Hasse Ekman skriva ett nytt manus med samma utgångspunkt. Alltså en man i kvinnokläder.
Å ena sidan kan det vara värt att hålla i minnet att Billy Wilders Some Like it Hot kom först 1959. Å andra sidan måste samtidigt påpekas att Billy Wilder ska ha utgått från manuset till den franska filmen Fanfare d’amour som hade premiär redan 1935.
Alltnog, den arbetslöse cellisten Sture blir själaglad när han äntligen hittar en annons om ett jobb. Haken är emellertid att positionen erbjuds av systrarna Inga och Barbro och de har inte en tanke på att anställa en manlig musiker i sin trio. Stures rumskompis Kurre är i sin tur redigt less på att alltid behöva slanta upp för deras gemensamma utgifter och övertalar därför Sture att klä ut sig till Märta. Själv hänger Kurre med som Märtas fästman för att se till att allt går rätt till.
Uppenbarligen var det ont om kvinnliga cellister i 40-talets Sverige. I alla fall ser vi inga konkurrenter till Märta och de fyra befinner sig därför inom kort i småstaden Lillköping (mellan Eskilstuna och Enköping, så…Strängnäs?). Givetvis utvecklas en del kärlekstrassel eftersom Barbro omedelbart blivit intresserad av den ”förlovade” Kurre medan Sture tycker att Inga är ett tjusigt fruntimmer. Vilket möjligen kan hänga ihop med att hon allt som oftast paraderar runt i deras gemensamma Lillköpings-boende iförd små soldressar (det är ett enastående vackert väder just den här sommaren).
Men kärleken förpassas till baksätet när Lillköpings Kvinno- och djurskyddsförening bestämmer sig för att lansera en kvinnlig riksdagsledamot. De är trötta på den koleriske borgmästaren Granlund som inte tycks bidra med mycket mer än att se ut som Lenin och rya åt sin fru Lovise. Hans politik verkar det inte heller vara mycket bevänt med eftersom hans främsta budskap plötsligt är att vara emot det ”hotande kjortelväldet”, vilket knappast kan ha varit aktuellt innan han fick konkurrens från Kvinnoföreningen. Och vem utgör den konkurrensen? Jomen, lilla Märta, förstås.
Fram för lilla Märta är kanske inte så välkänd idag men det går snabbt att konstatera att den var en hejdundrande succé när det begav sig. Nu är det förstås inte säkert att precis allt som skedde 1939-1945 kan sättas i samband med andra världskriget men det är samtidigt lockande att tänka sig att svenskarna i september 1945 äntligen var redo att ta en fars till sitt hjärta, utan några samvetskval.
Besökarna stormade biograferna och inte heller den samlade kritikerkåren tycks ha haft särskilt mycket att invända. Förnöjt konstaterar jag att min nye favorit Stig Järrel får mycket beröm i huvudrollen, vilket kanske inte är så förvånande med tanke på att han redan prövat lyckan som Charleys tant på teaterscenen. Jag kan också tycka att det är högst välförtjänt, Järrels prestation sveper in hela produktionen i ett allmänt gemyt som jag har oerhört svårt att värja mig mot. Han spelar sin Märta med samma pillemariska munterhet som Danny Kaye uppvisar när han får vifta med solfjädrar i White Christmas. Järrels karaktäristiska leende blir här bara en smula lite för ansträngt och överdrivet för att markera att han i och för sig trivs i sin kvinnoroll men att det fortfarande är just en roll. Det sitter på plats oavsett om han mular en oförskämd snorunge med tårta eller om han måste avvisa en lite för ivrigt uppvaktande Thor Modéen.
Det är befriande att i princip inget av humorn bygger på skämt om att Märta är ful eller manhaftig eller att Sture skulle bli mindre manlig på grund av sin charad. Däremot utnyttjar Ekman Järrels kroppsliga uttryckssätt – sekvensen när han i full mundering ångar fram på Stockholms gator bolmandes på en cigarett är oerhört underhållande i all sin enkelhet. Inte minst tack vare alla huvuden som förvånat vänds i hans riktning.
Humorn är kanske inte alltid av toppkvalitet (där måste jag erkänna att jag föredrar Wilders film) men Fram för lilla Märta har också sin samtidskommentar som talar för sig. Även i detta fall skulle det nog ha varit allt för lätt att genom Stig Järrel i kvinnokläder driva med kvinnosaken. Men istället ges han en chans att passionerat tala inför en ovanligt uppeldad riksdag om hemmafruarnas otacksamma situation. Vilket inom kort leder till att det är borgmästarinnan Lovise som kan säga till sin, nu underdånige, make ”Det är inte jag som ska tro, utan du som ska veta!”
Fram för lilla Märta kommer jäkligt långt på ren charm. Att den sedan dessutom innehåller namn som Julia Caesar, Thor Modéen, Douglas Håge, Hasse Ekman och Stig Järrel svider inte, det heller.
Rörliga bilder och tryckta ord 