Är man inne i ett serie-il torde det vara närmast en självklarhet att ta sig an boken som en av Sveriges mesta skräckförfattare, Anders Fager, producerat tillsammans med tecknaren Daniel Thollin. Thollin är knappast någon duvunge i de här sammanhangen, bland annat står han bakom Uppsala-serien 1000 ögon. Tillsammans med Fager har han också skapat barnboken Den elaka vikarien.

Efter en kortare historisk introduktion börjar Smutsig svart sommar med en tecknad version av vad som eventuellt kan vara Fagers magnum opus till dags dato: ”Furierna från Borås”. Den här gången kan vi alltså inte bara läsa, utan också se, hur Anna, Sofie, Saga och de andra tjejerna försöker hålla sin vanliga ritual ute på Underryds mosse och hur det går alldeles spektakulärt åt helvete.

Tillbaka i Borås försöker de få livet att fortsätta som vanligt, utan Saga och med en Kari som eventuellt kan ha blivit lite…konstig tack vare den avbrutna ritualen. Men parallellt med bekymmer för pojkvänner och skola måste tjejerna nu också hantera en ledare som börjar vara väl sliten för att göra ett bra jobb. Allt för mycket ansvar börjar falla på Sofie när det gäller att städa upp efter Karis eskapader. Och som om det inte vore nog har vi också inbrytningen från en gäng Lunda-akademiker som tänker sig att bimbohäxorna borde bli en enkel match.

Jag, som är ett stort fan av Fagers språk, var förstås väldigt nyfiken på hur det skulle lända sig till Thollins bilder. Och på det hela taget finns ingen anledning att bli besviken. Den hårdkokta stilen känns igen, kanske främst i de olika textpanelerna där det finns möjlighet att bli mer uttrycksfull. När det gäller de olika personernas egna repliker och konversationer tycker jag däremot att jag får en bättre känsla för deras respektive ton i Fagers böcker. Samtidigt finns den där distanserade humorn på plats, som när pretto-Pontus ska försöka imponera men alltid uttalar ”Madame Blavatsky” fel.

Thollins bilder ger å andra sidan ytterligare dimensioner i andra avseenden. Det behöver inte sägas uttryckligen att de fyrkantiga pratbubblorna representerar sms. Jag gillar hur attityden mot tjejerna och det välkända gänget som ingen törs tala högt om blir tydligt genom några enkla paneler från underklädesavdelningen på Åhlens. Teckningsstilen är generellt ganska grov med tydliga linjer och det är en brutalitet som passar bra ihop med både berättelsen och språket. Jag gillar också hur både run-symboler, tänder och tentakler tillåts läcka in i berättelsen från alla möjliga håll och kanter.

Ett läckage som jag känner mig mindre säker på är berättelsen om den första prästinnan som inleder Smutsig svart sommar och sedan följer med som en underström till Underryds systerskap. Den märks oftast genom enstaka, uppstickande ord vilka i sig kan vara nog så fantasieggande (”urtidsparty” eller varför inte ”toktrasig”) men där jag har svårt att få ihop kopplingen till det som händer i nutiden.

Länge är panelerna strikta avgränsade från varandra men i ett grepp som jag tycker mig börja känna igen vid det här laget presenteras crescendot i Smutsig svart sommar som helsidesbilder med eventuellt överlappande mindre paneler. Och inte är det så konstigt att flera tecknare använder sig av den metoden eftersom det är ett rätt svårslaget sätt att förmedla kaos och en situation som gått de närvarande fullkomligt ur händerna.

Generellt tycker jag att Thollin är bäst i helhetsintrycket, även om både specifika situationer och rörelse eller action förmedlas utan några större problem. Vi bjuds på såväl närbilder som mer översiktliga vyer, där den tydligaste svagheten för min del är enskilda ansikten. Färgpaletten är genomgående mörkbetsad, grå eller brun. Det intressanta i det sammanhanget är möjligen att den enda gång vi bjuds på mättade och varma färger är i samband med Sofie och Sagas envig med tentakeltrasslet ute på mossen.

På det hela taget var det spännande att hänga lite mer med Boråsgänget. Tjejer som i ena sekunden är relativt oskyldiga småstadsflickor för att i nästa vara getens döttrar. Smutsig svart sommar länkar ihop ”Furierna i Borås” med Fagers övergripande kultiversum där det uråldriga blir det intuitiva och ogripbara, särskilt för de som söker makt utan att riktigt inse magnituden i det de håller på med.

Jag blir nyfiken på om systerskapet alltid är av godo eller om det finns tjejer som börjar tveka i sitt engagemang. Men det är klart, vem skulle inte vilja tillhöra en gemenskap som gör att en hel stad viker undan med blicken? Där man offrar sig för varandra? Även om tillhörigheten för med sig städgöromål som inte går att leja ut till Hemfrid och ritualer som inte är helt riskfria.

Annonser