Inglourious Basterds (2009)

Trots att Kill Bill fick breda ut sig över hela två volymer (alltså filmer) känns det som Inglourious Basterds var Quentin Tarantinos första riktigt storslagna film, vilken sedan följts upp av Django Unchained och The Hateful Eight. Jag minns premiärtittningen som något av en uppenbarelse och har sedan dess gått och sugit på en omtitt. Nu var det dags – skulle den historiealternativa upplösningen av andra världskriget hålla?

För min del räckte det med filmens första kapitel för att få svar på den frågan. Mötet mellan den utomordentligt fryntlige Hans Landa och den tystlåtne Perrier LaPadite samt den närmast outhärdligt spända atmosfären i den lilla stugan är inget mindre än en lysande upptakt. Landas hela blixtrande uppenbarelse och precisionsmässiga sätt att till och med fylla på sin reservoarpenna kontrasterar starkt mot både den svettige, smutsige kobonden och hans grovhuggna stuga. Ögonblicket när den tyske officeren sliter fram sin elaborerade sjöskumspipa för att göra sällskap med fransmannens blygsamma majsdito är humor på hög nivå.

Vad jag inte minns från originalvisningen är dock vad jag tänkte om själva förtexterna. De borde ha varit rejält vilseledande, med sin vilda western-font till tonerna av Tarantino-typiska spagetti-western-vibes (”The green leaves of summer”). Samtidigt får rubriken på det första kapitlet understryka att det vi kommer att få se knappast ska tas för någon historisk sanning i och med orden ”Once upon a time…”

Och sedan rullar det på av bara farten. Jag finner mycket lite att invända mot och vågar mig därför på att hålla fast vid åsikten att Inglourious Basterds är Tarantinos hittills bästa film. De flesta skådespelarprestationerna går i linje med den sagolika inledningen, men eftersom de nästan alla befinner sig på en överdrivet teatralisk nivå funkar de bra ihop. Särskilt de militära rollerna skulle jag vilja påstå är stereotyper allihopa, sällan har vi skådat så extremt tyska, amerikanska och brittiska soldater som här. I det perspektivet känns det helt naturligt, snarare än skorrande, att se Mike Myers som en parodiskt ultrabrittisk högre officer. Detsamma gäller hur Christoph Waltz i sann superskurksanda kräver (en del av) en ö i krigsbyte.

Komplementet till stereotyperna är Mélanie Laurent och Diane Krugers Shosanna och Bridget. Två riktigt matiga kvinnoroller, där Tarantino samtidigt tar tillfället i akt att reprisera sin hämnande ängel från Kill Bill. Laurent får helt naturligt mer att jobba med än Kruger och hon försitter inte den chansen på minsta vis. Jag gillar alla hennes små miner och inte minst hennes handlingskraft och beslutsamhet.

Även visuellt har Tarantino förfinat sitt handlag så att Inglourious Basterds (i händerna på veteranfotografen Robert Richardson) är en ren fröjd att skåda. Panoreringar, närbilder, vinklar under- och uppifrån, färgsättning – det mesta funkar fullkomligt sömlöst och hjälper historien en hel del på traven. Särskilt Shosannas parisiska biograf firar triumfer, där älskaren Marcel får inta en klassisk kvinnoposition överst i en svängd trappa medan hjältinnan, klädd i svart, har fötterna bestämt planterade på golvet. Scenen där Shosannas röda klänning matchar swastika-flaggan utanför fönstret, medan hennes position speglas dubbelt upp och dessutom framhävs av det stora kvinnoansiktet på den motsatta fasaden, är inget mindre än underbar.

Inglourious Basterds är ett problematiskt koncept – en krigsfilm full av död och blod och inslagna skallar, menad främst att underhålla. Men trots den förnöjsamt hämnande avslutningen skulle jag vilja påstå att Tarantino ändå luddar upp underhållningen i kanterna. Den eldfängda upplösningen antyder att ingen är utan skuld eller blodiga händer i en situation som denna. Det finns inget triumfatoriskt i att meja ned instängda och vapenlösa människor, trots att de knappast kan kallas för oskyldiga. Den judiska hämndens ansikte är ingen vacker syn, enbart fruktansvärd i sitt våldsamma raseri.

Skulle något hålla Inglourious Basterds från ett toppbetyg skulle det möjligen vara att regissören (och, kanske viktigare, manusförfattaren) Tarantino har en smula svårt att komma till punkt när han äntligen får chansen att ställa The Jew Hunter och Aldo the Apache mot varandra. Men jag känner mig generös och tillskriver Landas utläggningar den typiska dialog-älsklingen som Tarantino varit oförmögen att stryka. Och ärligt talat, med en Christoph Waltz i högform, skulle du inte ha fallit i samma fälla?