The Witch: A New-England Folktale (2015)

alt. titel: The VVitch

Det är kanske talande att familjen som leds av fadern William inledningsvis inte alls ifrågasätter sin egen tro när saker och ting börjar skita sig. Den som ledde till att de förvisades från sin puritanska koloni och tvingades bosätta sig långt från allt vad som kunde räknas som ära och redlighet på den tiden. För en mer skeptisk åskådare skulle det kanske ligga nära till hands att skylla på religionen som orsaken till att familjen måste lämna den relativa tryggheten. Både William, hustrun Katherine och deras barn verkar däremot bara bli ännu mer övertygade om att detta är en Guds prövning som måste uthärdas.

Till en början försvinner den nyfödde Samuel spårlöst och oförklarligt. Katherine blir nästan tokig av sorg, gråter och ber nätterna igenom. De små tvillingarna Jonas och Mercy (ett par riktiga små skitungar, om ni frågar mig) hittar strax på att Samuel måste ha blivit bortförd av en häxa men än så länge är det ingen som fäster särskilt mycket uppmärksamhet vid den ”teorin”. Men oturen fortsätter att nafsa dem i hälarna. Majsskörden slår fel, Williams fällor lyser tomma, hans musköt feltänder och getabocken Black Philip kommer lös.

The Witch är regissören och manusförfattaren Robert Eggers första långfilm. Han verkar däremot ha arbetat flitigt som produktionsdesigner dessförinnan och jag gissar att det har betalat sig. Filmen känns nämligen oerhört genomarbetad just i det avseendet. Till viss del säkerligen hjälpt av det gråa och urvattnade ljus som ligger över det hela (men börjar vi inte ha sett väldigt många filmer nu med den ljussättningen?).

Produktionen förmedlar med stor träffsäkerhet känslan av kliande lin, opålitligt fladdrande ljuskällor, svinkalla morgnar i den dragiga stugan och, inte minst, det ständigt hotande skogen. Jag gissar att det knappast är en slump att den lilla familjens medlemmar ofta syns ur ett sådant perspektiv att de framstår som diminutiva och flämtande irrbloss i förhållande till de massiva stammarna.

Tack vare uppmärksamheten runt The Witch när den kom var jag beredd på att detta inte skulle bli en ”vanlig” skräckfilm. Tyvärr skulle jag vilja ifråga dess skräckstämpel helt och hållet. För min del blev The Witch snarare ett våldsamt drama. En betraktelse över religiös fanatism och synd kombinerat den ”mass”hysteri som på ren svenska kallats för ”lappsjuka” (är en mer politiskt korrekt term ”skogstokig”?).

På samma sätt som med många mer ”realistiska” exorcism-filmer kan man nämligen ifrågasätta om de fåtaliga övernaturliga elementen verkligen händer. Jag känner inte att en klaustrofobisk stämning, ett oroande score med skärande stråkar och en handfull (fullt naturliga) järtecken räckte för att göra mig rädd. Spela upp det otursförföljda paret Almanzo och Laura Ingalls Wilders första kämpiga år tillsammans, ackompanjerade med samma musik, och du har mer eller mindre samma berättelse. Minus det religiösa svärmandet, förstås.

Den positiva överraskningen i sammanhanget fick istället bli patriarken William, spelad av Ralph Ineson. Förvisso djupt gudfruktig men trots det ingen flintahård despotisk och domedagspredikande tyrann utan en man som verkligen älskar sin familj och försöker göra det bästa av situationen. Även om jag måste erkänna att jag hela tiden hoppades att han med sitt ivriga vedhuggande någon gång skulle go all in Amityville. Filmens huvudperson är emellertid dottern Thomasina och jag kan inte bli annat än imponerad av 19-åriga Anya Taylor-Joys prestation.

The Witch är en välkonstruerad film, en lite ovanlig film som trots det inte lyckades nå upp till min förväntningar på att bli lite skrämd. Är det månne läge att säga ”It’s not you, it’s me”?

Annons