Battlefield Earth (2000) #2

Fortsättning på gårdagens uppvärmning om L. Ron Hubbard, John Travolta och Battlefield Earth.

***

Visst kan det bli bra när någon verkligen brinner för sitt filmprojekt. Kärleken till mediet och den egna historien lyser igenom även om slutresultatet kan framstå som lätt amatörmässigt. Ibland måste man dock mörda sina älsklingar och det är helt uppenbart ett beslut som Travolta inte klarat av att göra i fallet Battlefield Earth.

Förvisso var han klok nog att inse att han knappast hade åldern inne för att själv spela dramats hjälte, Jonnie Goodboy Tyler. Den äran gick istället till Barry Pepper. Travolta reserverade då huvudskurken Terl för sig själv. Och visst kan skådespelaren ibland göra ganska underhållande skurkar. Men det har då varit i produktioner med lättsammare handlag och andra rollfigurer som kunnat hantera det storhetsvansinniga överspelet. Inget av det finns i Battlefield Earth och Terl framstår därför som en sådan där teatralisk überskurk som man pekade finger åt redan i 60-tals-Batman-serien.

Överhuvudtaget plågas filmen av ett närmast löjligt övermått av storvulna känslor och storslagna gester. År 3000 är mänskligheten utrotningshotad av den onda alien-rasen psychlos som kommit till jorden för att leta efter guld. Små enklaver finns kvar men de har regredierat till en slags stenåldersnivå och lever i ständig skräck för ”demoner”. I en sådan grupp återfinner vi alltså Jonnie Goodboy, en ung man som är trött på att ständigt gå och vara rädd för allting.

Han ger sig ut på äventyr men blir snart infångad av psychlos som använder jordens kvarvarande ”man-animals” som slavarbetskraft. Jonnie imponerar dock på säkerhetschefen Terl med sin intelligens och får därför lära sig både psychlos-språket och allt om mänsklighetens historia som hunnit glömmas bort sedan utomjordingarna slog sig ned. Men vad Terl inte räknat med är att han därmed också väcker viljan och förmågan till revolution hos sitt ”man-animal”.

Som vanligt när filmer får rykte om sig att vara ”worst movie ever”, får åtta Razzies och dessutom vinner klassen Worst Picture of the Decade blir man (jag) nyfiken på om de verkligen är så dåliga. I fallet Battlefield Earth måste svaret bli ett rungande “ja” men med ett addendum – den tillhör lyckligtvis den förlovade klass filmer som är hejdlöst underhållande i alla sin ruttenhet.

Designern Patrick Tatopoulos har jobbat med en sjuhelvetes massa filmer (bland annat Batman v Superman, I Am Legend och Pitch Black) men här gick något allvarligt fel. Psychlos ska vara massiva bestar men ser bara ut som fattigmans-klingons med dreads och sådana där enorma ABBA-stövlar (för att dölja styltorna) från det klassiska skivomslaget av Hans Arnold. De har handproteser vars fingrar viker sig mer än hobbit-fötterna i LOTR – varje gång de ska plocka upp eller hålla i något ser det oerhört märkligt ut.

Scenerna där pälsklädda ”man-animals” befinner sig i fångenskap påminner alldeles för mycket om varenda Planet of the Apes-film. Deras luggslitna utseende innebär dessutom en alltför stor kontrast när de ska attackera sina föredetta herrar med ett gäng Harrier-plan. Tänk er att man placerat casten från Clan of the Cave Bear i slutfajten i Star Wars eller Top Gun och ni får kanske en uppfattning om den mentala implosion som scenerna orsakar hos tittaren.

Det behöver kanske inte sägas att handlingen är bortom stupid och dialogen späckad med stereotypa utrop samt lökiga repliker. Psychlos lyckas av någon anledning utrusta Jonnie med mänsklig kunskap som inte bara leder honom till Fort Knox guldreserv, utan också gör så att han kan leta reda på och aptera ett gäng kärnvapen. Samt få igång en flygsimulator (medelst vilken de där grottbjörnskillarna lär sig flyga på blott en vecka). En manick som rimligtvis stått oanvänd under lika lång tid som det tagit för mänskligheten att trilla tillbaka till stenåldersstadiet (men för all del, dagens skräckpropaganda lovar ju att det är en process som kommer att ta max en generation). Jonnie är dessutom så övertygande i sin revolt”argumentation” att han inte behöver lägga fram några argument alls, alla följer honom blint så fort han öppnar munnen.

Regissören Roger Christians enda arbetsgrepp tycks vara slow motion och dutch angles. Musiken av Elia Cmiral är inte genomusel i sig självt men vars bombastiska triumftrumpeter understryker, tillsammans med Christians klumpiga slow motion, handlingens monumentala ostighet. Slutresultatet inte kan bli annat än skrattretande.

Risig, men rolig alltså. Och jag ser med förväntan fram emot den där biopic:en om L. Ron Hubbard.