alt. titel: Stubby

Efter vad som inte kunde uppfattas som något annat än en utmaning från bloggkollegan Fiffi att sätta en tå utanför bekvämlighetszonen var det bara att dra igång Fimpen på SVT Play. 88 minuter prima svenskt 70-tal, signerat Bo Widerberg.

Johan Bergman är en fenomenal bolltrollare. Han dribblar inte bara bort landslagsspelaren Mackan utan ersätter honom också, först i Hammarbys A-lag och sedan i landslaget. Grejen är att Johan Bergman, ”Fimpen” kallad, blott är sex år och därför måste försöka balansera en landslagskarriär med både skolgång och längtan efter de där söta kattungarna som kompisen visat honom.

Både Fiffi och Steffo hyllade Fimpen i alla tongångar i podden Snacka om film samt försäkrade att även den som inte hade det minsta intresse av fotboll skulle älska både filmen och den knatande knatten på bollplanen. Men jag vet inte jag…

Jag kan hålla med om att själva stämningen var en ganska skön blandning mellan verklighet och saga, där det inte är svårt att föreställa sig hur pajjigt eller sentimentalt det skulle ha blivit om Hollywood försökt göra om samma historia. Istället för att hånskratta ut den lille spelaren får Ungerns förbundskapten gravallvarligt förklara för sportjournalisterna att den där Fimpen, det är en spelare att akta sig för. Själva matchscenerna känns också realistiska (i mina fullkomligt fotbollsoerfarna ögon), detsamma gäller publikens reaktioner. Johan får verkligen sätta många sköna ”baljor” och fintar kompetent bort den ene efter den andre. Ibland är det närmast osannolikt hur snabbt de där sexåringsbenen kan pinna på.

Samtidigt åtföljs inte Johan av någon annan än sina lagkamrater på bortamatcher, där de tvingas läsa godnattsagan Fjorton små björnar istället för att gå på cabaret om kvällarna. Johans föräldrar verkar inte ha ett finger med i spelet vare sig det gäller att eskortera sonen i utlandet eller se till att han inte missar viktiga matcher på Råsunda. Rektorn på Johan skola har inte det minsta intresse av att genomdriva något skolpliktstvång, istället bjuder han in tidningsfotografer till Johans lärares stora irritation. Hon ser nämligen bara en liten grabb som somnar av utmattning i skolbänken och som aldrig hinner lära sig att vare sig läsa, skriva eller räkna.

Så en historia som var berättad på ett ibland underhållande prosaiskt sätt. Å andra sidan blir det lite väl många och långa scener som inte riktigt klarar av att knyta ihop den grundläggande historia som Widerberg vill berätta (vilken i och för sig inte är supertydlig). Å tredje sidan ett roligt tidsdokument från ett 70-tal där småpojkar gick runt i polotröjor, utsvängda syntetbrallor och bröderna Lejonhjärta-frisyrer.

Jag vill emellertid hävda att är man så pass ointresserad av fotboll som jag, blev det väl mycket av både matcher och taktiksnack för att jag skulle finna det särskilt spännande. Dessutom kunde jag inte låta bli att fundera på om det ens i 70-talets fotbollsvärld var ok att binda ett helt lags framgångar till en enda spelare på samma sätt som Georg ”Åby” Eriksson gör här. Eller att mer eller mindre kalla samme spelare för svikare i svensk TV när han faktiskt bara vill lära sig läsa.

Största behållningen för min del blev därför istället Mackans hårt prövade flickvän, spelad av Liselott Wærum som på bredaste skånska få hålla en lång utläggning om ”vinare”. Som sagt, svenskt 70-tal.

Vet du med dig att du fullkomligt älskar fotboll och/eller svenskt 70-tal kan du både lyssna på när en annan filmpodd, utmärkta Tveksamt, tar sig an Fimpen OCH se den på SVT Play där den finns tom. den 20 februari.

Annonser