Warrior (2011)

Lika bra att kasta sig över ännu en film om två fajtande bröder. Som fredag följer på onsdag följer Warrior på The Fighter. Men Warrior låter med en gång ana något tyngre och grymmare genom gråtintande miljöer, uppgörelser med misshandlande fäder och en titel formulerad i närmast anfallande feta bokstäver, vitt mot svart. Efter bara ett par minuter framstår plötsligt David O. Russells film som en Bullerby-idyll, trots crackberoende och white trash.

Till den här stämningen kommer förstås också Tom Hardy i rollen som Tommy, son till Nick Noltes Paddy Conlan. (Med tanke på herrarnas namn och den grå tonen tror jag till en början att filmen utspelas på Irland.) Hardys filmografi ger vid handen att han knappast gjort sig känd som en lustigkurre. Däremot är han fantastiskt bra på att spela förbannad och bitter men samtidigt sorgsen på ett närmast ogripbart sätt.

Tommy är allt detta och vart vänder sig en arg, ung man? Till boxningsgymmet förstås och det första Tommy gör är att obönhörligt klubba ned ”Mad Dog” Grimes (iförd en fjantig liten tuppkam som därmed effektivt neutraliserar hans ”tuffa” namn). Tack vare denna prestation får han snabbt en plats i det som alla talar om för tillfället – War on the Shore eller Sparta. En stentuff MMA-turnering (”the superbowl of MMA”) som ska gå av stapeln i Atlantic City och med en prissumma på svindlande 5 miljoner dollars.

Stentuffa MMA-turneringar och fysiklärare på high school är kanske inte en omedelbart naturlig kombo men Brendan Conlan (gissa vem HAN är släkt med?!) sitter risigt till. Familjen hotas av utmätning och Brendan har gett sig den på att ge sina döttrar och frugan Tess ett bättre liv än det han växte upp med. Därför ser han sig mer eller mindre tvingad att försöka återuppta sina gamla MMA-skillz för att dra in lite cash. Och då skulle väl fem mille inte sitta så dumt?

Här möter vi alltså en liknande famljekonstellation som i The Fighter, med två brödar i blickfånget, men stämningen dem emellan kunde inte vara mer annorlunda. Medan Christian Bale ändå uttryckte en egoistisk omsorg om sin boxande lillebror tycks Tommy hata Brendan, nästan mer än fadern. Som i och för sig också hålls kort, Tommy står ut med Paddy enbart för att gubben kan vara till nytta i hans träning (”I don’t train with people I don’t know”). Strunt samma att Paddy nu faktiskt varit nykter alkoholist i 1 000 dagar, barndomens ärr sitter alldeles för djupt för att kunna suddas ut av knappa tre ynkliga år.

Och där Mark Wahlberg hela tiden försökte sig på en ”why can’t we all get along”-attityd tycks Joel Edgertons Brendan aldrig ha ansträngt sig överhövan att komma i kontakt med Tommy. Han har dessutom aktivt förbjudit sin suput till far att besöka vare sig honom eller familjen. Det Micky och Brendan däremot delar är känslan av att en förälder föredragit den andre brodern. Att de själva alltid varit småbrorsorna som alltid kommit i andra hand.

Kanske gäller samma förhållande mellan The Fighter och Warrior? David O. Russell har efter sin boxningsfilm gått vidare till bigger ’n better things medan Gavin O’Connor fortfarande känns som en doldis. Både Bale och Wahlberg var hot shit 2010 men jag upplever att varken Tom Hardy eller Joel Edgerton var superkändisar 2011. Hardy hade förvisso varit med i Inception året innan men slog igenom på bred front först som Bane (mot Christian Bale, icke desto mindre!) i The Dark Knight Rises 2012.

Frågan är då om lillebrorskomplexet är lika orättvist som i filmerna? Är Warrior underdogen som mot alla odds reser sig i slutminuterna och övertrumfar sitt äldre syskon med råge? Mja, skulle jag nog säga. Warrior känns absolut mer ”på riktigt” än The Fighter, mycket tack vare de tre inblandade männen. Vid ett första ögonkast upplever jag Warrior mindre tillrättalagd men sedan börjar jag fundera lite mer på övertydligheten i det varmt gula ljuset som präglar alla familjescener och det kallt grå som ligger likt en svettklibbig hinna över resten av filmen. Detsamma gäller Paddys idoga lyssnande på Moby Dick i ljudboksformat, för visst har väl alla tre en (eller till och med flera) alldeles egen vit(a) val(ar) att tampas med?

Just familjekänslorna funkar nog bättre i Warrior, de känns mer trovärdigt trasiga. Däremot hade jag inga problem att acceptera Mickys anledningar för att vilja eller möjligen känna sig tvingad till att boxas. Att Brendan å sin sida är villig att låta sig bankas till köttfärs enbart för att han vägrar att flytta från hus till lägenhet har jag svårare att fördra.

Möjligen är det O’Connors mening att jag som tittare ska äcklas av hur hela MMA-spektaklet går ut på att män fullt lagligt får slå andra män sönder och samman (till krigsropet ”Go to war!”). Men det innebär i sin tur att jag då inte känner någon större lust att engagera mig i när Brendan antingen slår eller slås sönder och samman. Jag har väldigt svårt att glädjas med honom, hans elever, hans rektor, hans tränare och hans fru när han äntligen lyckats få sin motståndare att ge sig efter ett slagsmål som i alla andra sammanhang skulle ha skickat honom i fängelse utan att passera gå, eventuellt med en mordförsöksanklagelse hängande över sig.

Avslutningen på brödrarelationen är fin, Edgerton och Hardy funkar bra ihop. Men det blir samtidigt ett klassiskt fall av ”too little, too late” för min del. Jag kan inte vända på en femöring och plötsligt börja bry mig om förbrödring samt vikten av att acceptera och förlåta.