Micky Wards liv är ett upprört hav av ständiga å-ena-sidan-å-andra-sidan-stormar. Å ena sidan har han det orubbliga stödet från sin familj. Å andra sidan håller (åtminstone delar av den) på att kväva honom. Å ena sidan har han en hyfsat framfångsrik boxningskarriär, å andra sidan kommer han aldrig ur skuggan som kastas av brodern Dicky Eklund vilken en gång knockat Sugar Ray Leonard och sedan dess varit ”The Pride of Lowell”. Å ena sidan är han skyldig Dicky sin hyfsat framgångsrika bokningskarriär, å andra sidan är Dicky numera crackberoende och långt ifrån den pålitlige tränare och matchstrateg som Micky skulle behöva.

Jag hade faktiskt hunnit glömma bort att David O. Russell klämde ur sig The Fighter innan han blev BFF:s med Bradley Cooper och Jennifer Lawrence. Och snackar vi nu Bradley Cooper finns det väl vissa överlappningar mellan Christian Bales Dicky och Coopers roll i A Star is Born. Bägge är de i någon mening föredettningar som får se sig överskuggade av sina protegéer. Bägge dras de med rejäla missbruksproblem. Och bägge har de extremt lojala protegéer som släpar runt på sina knäckta mecenater som kvarnstenar runt halsen.

För att kasta sig över ett helt annat tema i The Fighter finns det absolut andra filmer som gläntat på white trash-förlåten i USA:s östra delstater. Men om man nu fortfarande skulle ha en bild av Massachusetts som enbart visar Harvard, politisk intelligencia i form av Kennedy-familjen och vackert röda höstlöv tas man snabbt ur den villfarelsen här. Lowell är i mitten av 90-talet en stad full av nedgånga områden, sunkiga barer och knarkarkvartar i invandrartäta områden (särskilt kambodjanska sådana). Ett samhälle där en ”room mate” per automatik härrör från det militära, inte från college.

Mickys egen familj består (förutom Dicky) av ett otal systrar, alla lika risigt vätesuperoxidblekta och högljudda, en hunsad far samt en veritabel murbräcka till mor, magnifikt poträtterad av Melissa Leo. Bilderna från familjens vardagsrum, med systrarna i soffan hållandes ölflaskor i ena nypan och cigg i den andra, skulle ha kunna platsa in någon slags inverterad version av alla dessa familje-reality-såpor som tycks vara poppis nu för tiden (eller är de kanske redan passé? Jag hänger inte med…)

Mamma Alice tror benhårt på sin äldste son och ser honom fortfarande som The Pride of Lowell. Inte ens när Dicky för femtielfte gången försöker ”smita” från de idoga knackningarna på crack-husets dörr genom att hoppa ned i sopcontainern på baksidan tycks hon acceptera vad han har kommit att bli. Inför dokumentärfilmarnas kameror släpar hon ständigt runt på Dickys gamla klippalbum och vårdar videobanden från sonens matcher lika ömt som vore de av guld. Och Gud nåde den som våga sätta sig upp mot henne.

Ja, inte är det Micky i alla fall. Både Melissa Leo och Christian Bale vann Oscars för sina rolltolkningar som Alice och Dicky men vad jag kan se var Mark Wahlberg inte ens nominerad. Och det med rätta. Wahlberg är inte dålig men förlitar sig på sin patenterade ”ledset förvirrad hundvalp” som inte förstår varför människorna i hans omgivning bara inte kan komma överens. Det funkade i Ted och det funkar här.

En taktik som bygger på starka biroller och det finns som sagt gott av den varan här. Melissa Leo gör mig genuint skraj och jag fattar inte riktigt hur Amy Adams flickvän Charlene vågar vara så kaxig som hon är. Särskilt som Alice backas upp av ett antal mer eller mindre kapabla kloner i form av döttrarna. Christian Bale har ju redan bevisat att han är typ världsmästare på att gå ned skrämmande mycket i vikt och hans stirrigt patetiska fuck up-Dicky är en roll som berör betydligt mer än alla hans Läderlappar och andra hjälte-roller.

Filmens första halva ramas som sagt in av ett dokumentärfilmsteam på plats i Lowell. Ett smart drag eftersom det ger alla närvarande möjlighet att berätta för oss i publiken allt vi behöver veta. Självbedragarnas mästare, Alice och Dicky, är övertygade om att filmen ska handla om Dickys lysande boxningskarriär medan alla andra är högst medvetna om att temat istället är crack. Det blir förväntade men ändå välformulerade scener när High on Crack Street: Lost Lives in Lowell till slut visas på TV.

Micky, Dicky, Alice och alla de andra är verkliga personer och vad jag kan läsa mig till tycks The Fighter framförallt ha försökt skapa lite mer dramaturgi genom att göra Mickys karriär något mindre framgångsrik innan Den Stora Finalen. För kom igen, det är en boxningsfilm… Men även med denna förutsägbara slutkläm känns The Fighter både genuin och berörande. Se den för Leo och Bale.