Vid den lilla järnvägsknuten stöter Inga Dahl och Joakim Lundell ihop efter allt för många år isär. Ungdomskärleken gick i kras när Inga lämnade landsorten för att bli skådespelerska på Stockholms-scenerna och nu har Joakim bestämt sig för att ta jobb på en brasiliansk kaffeplantage. Under 24 timmar återupplivar de gamla minnen, först på jänvägscaféet och sedan i järnvägshotellets matsal. Men mötet lever på lånad tid (finns det något som andas mer av försvinnande minutrar än järnvägsstationer och flygplatser?), något de bägge är allt för medvetna om.

Ombyte av tåg kallas för en ”allvarlig komedi” men förutom ett par spetsigt ironiska meningsutbyten (”Jag pratar så högt som det passar mig! Och jag lyssnar så länge det passar mig!”) vet jag inte om jag tycker att här finns så mycket komedi. Både stämning och handling är genomgående lågmält melankolisk, vilket på sitt sätt är ganska skönt.

Sonja Wigert var 20 år när hon spelade Inga Dahl och funkar därför rätt bra som både den unga, stjärnögda debutanten och den trasiga kvinnan som långt om länge tvingats inse faktum och nu är på väg tillbaka till lilla Vidköping. Överhuvudtaget upplever jag att regissören Hasse Ekman (han ställde även upp för rollen som Joakim) tycks ha fullkomligt förälskat sig i Wigerts strålande ögon, för det är många scener som antingen börjar eller slutar med kameran rakt upp i skådespelerskans ansikte.

Hon spelar sin Inga med stor behärskning och trygghet. Förvisso är den unga kvinnan glad och förhoppningsfull när hon nästlar sig in hos den store skådespelaren Leo Waller för att övertala honom att lyssna till hennes deklamation men knappast hysteriskt överspänd, vilket säkert hade varit lätt att mana fram. På samma sätt blir det inga stora åthävor när hon förstår hur grundlurad hon blivit av både Leo och sina egna teaterdrömmar, hon försöker helt enkelt ta itu med situationen som uppstår.

Kanske är det detta som gör att Ombyte av tåg ändå känns lite eljest? Det är inte en rosenskimrande framgångshistoria om hur Inga (vilken i en sådan berättelse givetvis skulle vara en gudabenådad aktris), efter sju sorger och åtta bedrövelser, äntligen får den monumentala framgång som hon så väl förtjänar på scenens tiljor. Det är inte heller bottenlös och överdriven tragik, där Inga faller ned i både prostitution och drogmissbruk efter att ha blivit bortkollrad av den kände Waller.

Istället är hon någon som helt enkelt biter ihop. Och för varje gång hon tvingas göra det biter hon också bort en liten del av sin själ. Men i och för sig, det där med överdriven tragik skulle man förvisso kunna kalla det faktum att hon i filmens inledning diagnosticeras med svårt hjärtfel. På doktorns kontor säger nedstämt att hon verkligen inte hoppas att hon har åratal kvar att leva (varpå den hurtfriskt och psykologiskt lagde läkaren bara kan klämma ur sig ”Nog är det väl ändå något visst med att leva?!”). Därefter skulle man kunna se resten av handlingen som utspelas i nutid bara är ett sista försök från hennes sida att dansa lite vid gravens rand och efter bästa förmåga försöka låtsas om att hon inte bryr sig om var hon sätter fötterna.

Ombyte av tåg är en i grunden enkel historia och det är både filmens välsignelse och förbannelse. Det känns som sagt befriande att slippa stora åthävor och dramatiska utspel. Samtidigt blir det lite futtigt när jag inte riktigt förstår (och inte Inga heller, vad det verkar) varför hon stannar kvar så pass länge i Stockholm. Till filmens nackdel talar också att jag faktiskt aldrig blir särskilt engagerad i paret Inga och Joakim.

Hasse Ekman är tjusigt pojkaktig så det räcker men jag blir mer förtjust i Sonja Wigert på egna ben än i relationen med Ekman. Och tidigare har jag ju tyckt att det varit Ekmans styrka som regissör, att han lyckats locka fram trovärdiga relationer mellan sina respektive rollfigurer. Sedan hjälper det väl heller inte att Joakim från gång till annan håller fast sin älskade på ett sätt som i backspegeln känns nästan hotfullt. Då skapas en betydligt mer passande hotfullhet när Leo Waller lutar sig över sin unga erövring som en distingerad greve Dracula.

Ombyte av tåg har enligt DVD-omslaget placerats i samma fack som Brief Encounter men jag vet inte om jag håller med om det. För min del är detta en film som i betydligt större utsträckning handlar om Inga och teatern är Inga och Joakims ofullbordade kärlekshistoria. Det skulle väl då vara den där allt övergripande känslan av lånad tid.

Inte heller Fripps filmrevyer tyckte att Ombyte av tåg hade mycket att sätta emot Brief Encounter.

Annonser