Dags att lära känna ännu en Kazuo Ishiguro-berättare. Den unga Kathy H har växt upp på ett slags barnhem och arbetar nu med att ta hand om organdonatorer. Så en rätt annorlunda person än den vördade och värdige butlern Stevens skulle man kunna tänka sig.

Men på ett sätt ändå inte. Eftersom vi får ta del av Kathys historia är det också hennes perspektiv som blir det allenarådande. Det är kanske inte så övertydligt att hon börjar hålla långa utläggningar om perfekta butler-egenskaper så fort det börjar osa känslomässig katt men hela tiden finns förstås funderingarna på vad hon inte berättar för oss läsare.

I likhet med The Remains of the Day har Never Let Me Go ett uppbrutet berättande där Kathy är i ständig rörelse mellan nutid och dåtid. Även den här gången inte sällan orsakad av minnen under långa och ensamma bilfärder. Och på samma sätt blir hågkomsterna ett sätt att försöka förstå vad som hände och hålla kvar historien inför anblicken av en främmande nutid. Varken den äldre mannen eller den unga kvinnan är några som ser på framtiden med vare sig hopp, nyfikenhet eller tillförsikt.

Men till skillnad från Mr. Stevens befinner Kathy sig som sagt hela tiden i ett socialt sammanhang. Samtidigt skulle man kunna tänka sig att hon, liksom han, använder sin professionella roll som en tillflykt när de mellanmänskliga relationerna blir allt för svårhanterliga.

Saken är nämligen den att Kathys organdonatorer inte är vilka som helst, utan kloner som i ett framtida England skapats för att tillhandahålla reservdelar till bättre bemedlade. I likhet med alla övriga vårdare är Kathy förvisso en klon bland andra, men tack vare sitt yrke har hon kunnat skjuta upp sitt oundvikliga öde ett antal år.

Även här skymtar alltså en frändskap med Mr. Stevens – mannen som känner att han behöver träna på en skämtsam jargong för att kunna konversera sin arbetsgivare. Butlern synes ofta förbryllad inför sina medmänniskor när han inte kan bemöta dem som yrkesman. Kathy och hennes vänner lever i en värld avskild från ”riktiga” människor. De är givetvis nyfikna på ”den andres” värld men tar samtidigt sitt främlingskap för så givet att det aldrig tycks falla dem in att göra uppror eller rymma. I Kathys framtid finns ingen stridbar motståndsrörelse, bara ett antal individer vilka accepterat sin givna roll.

Just frågan om vem som är mänsklig eller inte ställs så subtilt att det är lätt att missa den. Eftersom vi får ta del av just Kathys berättelse tar det ett bra tag innan jag ens inser att det finns de som menar att klonerna inte bör betraktas som mänskliga. Och vad är i så fall mänsklighet? Självmedvetande, kreativitet, kärlek?

Särskilt kärlek går som en röd tråd genom hela boken eftersom den också presenterar ett slags triangeldrama mellan Kathy, Ruth och Tommy, vilka kände varandra redan på barnhemmet Hailsham. Ska jag hårdra det hela skulle jag säga att Ruth är den temperamentsfulla svärmerskan och Kathy den tystlåtna tänkaren. Vem Tommy är, är svårare att sätta fingret på. Han har en egen vilja men lyckas inte alltid genomdriva eller uttrycka den.

Som dystopiroman är Never Let Me Go oerhört annorlunda i det att Ishiguro ställer upp en närmast övertydlig konflikt (kloner vs människor) men sedan aldrig gör något allvarligt försök att lösa den. Här finns också hela tiden en känsla av mysterium som inte heller får någon tydlig upplösning eller i alla fall inte en upplösning som får någon slags betydelse för hur romanen utvecklas eller avslutas. Vad är egentligen så speciellt med Hailsham? Vad förväntas Kathy och hennes artfränder egentligen uppleva eller inse innan det är dags för dem att lägga sig på operationsbordet? Och varför läggs sådan vikt vid det konstnärliga skapandet?

Risken med berättelser av den här typen är att de kommer mycket an på sin berättare. I valet mellan The Remains of the Day och Never Let Me Go tyckte jag om den senare bokens vardagliga självklarhet i klonernas tillvaro. Men jag blev samtidigt betydligt mer intresserad och fascinerad av Mr. Stevens som person. Kanske beror det på att han är äldre, med en mer mångfacetterad livserfarenhet, jämfört med en förhållandevis skyddad 31-åring? Kanske beror det på att Ishiguro var tvungen att hitta på Kathys värld medan Mr. Stevens blev en produkt av en reell historia och kultur?