alt. titel: Inkalen, The Incal

Upptäcktsfärden i seriernas värld fortsätter, den här gången med klassisk science fiction i form av Moebius (en av Jean Girauds pseudonymer) och med manus av Alejandro Jodorowsky. Science fiction-filmälskare har sannolikt inga större problem att koppla ihop paret med den ofullbordade filmatiseringen av Dune där Moebius skulle ha arbetat jämsides Chris Foss och H.R. Giger.

Själv tycker jag mig se att en del inspiration från filmprojektet nog letat sig in i serien som började produceras relativt snart efter det stod klart att det aldrig skulle bli någon film. Av någon outgrundlig anledning var det ingen studio som ville ta på sig att betala för Salvador Dalís hutlösa arvode, Orson Welles personliga kock och en 14 timmar lång film.

L’Incal inleds nog så dramatiskt med att den misslyckade privatsnokaren John DiFool störtar mot sitt frätande öde i syrasjön som befinner sig längst ned i stadsregionerna. I sista sekunden räddas han av de som kastade ned honom (i syfte att få honom att tala) men inom kort är hela sällskapet upplockade av ”robo-snutar”. DiFool berättar om sitt senaste uppdrag som slutade med att han slog sig själv medvetslös. Efter en viss tvekan från myndigheternas sida släpps han fri för att kunna ägna sig åt sina vanligaste sysselsättningar: dricka surrogatwhisky, röka cigarr och låta sig underhållas av en ”fnaskoid” (en lyxmodell den här gången, det har varit en hård dag för privatdeckprivaaren…)

Men när DiFool tillgodosett sina mest basala behov tillåter han sig att tänka tillbaka på det där uppdraget och självklart minns han aningens mer än vad han berättade för rättsväsendet. I stadens väldiga ventilationssystem träffade han på en märklig mutant som gav honom ett märkligt föremål. Ett föremål som mutanten kallade för ”inkalen” och som skulle vara avgörande för hela universums framtid.

DiFool ser sig själv som en skeptisk typ men får snart anledning att ändra åsikt om inkalens betydelse när större delen av både universums styrande skikt och olika uppsättningar motståndsrörelser är honom hack i häl. Snart är vår antihjälte, tillsammans med ett litet men tappert gäng, i full färd att försöka rädda universum undan ett ondsint Mörker, vilket tjänas av ett lika ondsint (för att inte tala om teknologiskt) prästerskap.

Moebius har en minst sagt utpräglad stil som vid en första anblick påminner om Hergés ”klara linje”. Stora paneler där tydligt linjerade huvudfigurer kontrasteras mot ett detaljmyller i bakgrunden. Men science fiction-tecknaren har många fler strängar på sin lyra – låter sin John DiFool ibland förlora sig i det där myllret, massiva landskaps- eller rymdutblickar och inte minst rejält abstrakta, nästan surrealistiska, bilder där olika figurer omsluts av lysande trianglar eller andra renodlade former.

I min läsning blir Moebius främst en tecknare av färg, form och vyer. Han är definitivt bättre på det stillastående än det rörliga, när John DiFool ska försöka springa ser det alltid stelt och komiskt ut. Rörelselinjer som gärna slutar i en liten snurr eller spiral understryker den känslan. Moebius är inte heller någon hejare på det visuellt personliga, där särskilt vår orädde hjälte kan se rätt annorlunda ut (särskilt i ansiktet) från en panel till en annan. Det tecknaren gör bäst när det gäller figurer och personer är istället det statiska, det majestätiska, det imponerande.

Ren omfångsmässigt är L’Incal ett imponerande arbete, så det kommer inte som någon större överraskning när det anges att Giraud ska ha varit känd för sin oerhört raska arbetstakt. Många av bilderna och uppslagen är också så iögonenfallande att det verkligen inte är något man skummar sig igenom. Tyvärr fångas jag i betydligt mindre utsträckning av Jodorowskys historia (möjligen kombinerad med Moebius (o)förmåga att berätta historien) som bland annat blir alldeles för new age-flummig för min smak. Det är för många sidor som ägnas åt sammansmältningar av mystiska energier eller palatskonspirationer (i sann Dune-anda). Jag orkar helt enkelt inte behålla fokus och har faktiskt kort efter avslutad läsning svårt att påminna mig exakt vad som hände eller vad poängen med den där inkalen egentligen var.

Inte heller språket är någon höjdare, snarare känns det lite barnsligt och övertydligt. Om det sedan beror på originalet eller översättningen låter jag vara osagt men det finns alltid en risk att konfronteras med uttryck som ”robo-snutar” eller ”mega-syfilis”. När de dessutom kombineras med daterade ord som ”sillmjölke” och ”gullunge” blir slutresultatet svårsmält.

Ska jag vara helt ärlig har jag nästan lättare att uppskatta och ta till mig Moebius konst i småportioner såsom den exempelvis presenteras genom det utmärkta Twitter-kontot ”70s Sci-Fi Art”. Men efter avslutad läsning är det ändå bilderna och inte historien som sådan jag tar med mig från L’Incal.

Annonser