Det var väl aldrig något gulduppdrag som den unge rekryten Linus Wickman åkte på. Kuska hela vägen upp till norraste Norrland mitt i smällkalla vintern, enbart med sällskap av de tystlåtna Bratt-bröderna. Men är det 1917 och krigstider (även i det neutrala Sverige) lönar det sig knappast att tjafsa när order utfärdas. Med på färden följer också kapten Fager samt ingenjören och vetenskapsmannen Klefbäck. Samt ett antal mystiska lådor som under inga omständigheter får öppnas innan sällskapet genomfört det möte med Ryssen som är hela anledningen till resan.

Men när sällskapet, förstärkt med ett antal ytterligare mannar, kommer fram till det isolerade lägret där utbytet ska ske är något väldigt fel. De hittar märkliga fotspår och döda kroppar (varav en befinner sig i dasstunnan). Vad kan ha hänt dem som fanns i lägret tidigare? Vad är det för djur som har lemlästat dem? Och ska det nuvarande sällskapet klara sig när påfrestningarna ökar och sämjan i gruppen (som aldrig varit särskilt god) gör en störtdykning?

De förjagade blev den tredje skräckromanen signerad Mikael Strömberg på kort tid. Vätten hade ett rått driv som jag gillade medan Inmurad blev lite väl segdragen. Jag ser att De förjagade redan blivit uppköpt som filmmanus och frågan är om Strömberg inte skrivit boken med just film i baktankarna.

Eller också handlar det bara om att författaren skapat en historia, målar upp scener och levererar personligheter som får mig att tänka på film i en helt annan utsträckning än de två tidigare romanerna. De förjagade är typ Trolljägaren möter The Thing From Another World (alltså 50-talsversionen av Who Goes There? och inte Carpenters film) möter The 13th Warrior. Strömberg bjuder på en situation där en bajonett bryns under fientlig tystnad. Akademikern Klefbäck är en typisk trubbelmakare, förhalare och egoistisk gnällspik. Han förväntar sig att alla ska jobba för honom och smutsar inte ned sina fina skinnhandskar. Att ta på sig pälsmössa är under hans värdighet, hellre fryser han öronen av sig i sitt lilla plommonstop.

På det hela taget upplever jag de olika personerna i De förjagade som oväntat statiska. Oväntat, eftersom jag uppfattar att lite av poängen med huvudpersonerna i både Vätten och Inmurad är att de ska förändras under historiens gång. Uppe vid svensk-finska gränsen är Linus Wickman ständigt pålitlig och dådkraftig, kapten Fager lika stabil och beslutsam som korpral Sträng är omedgörlig och självsvåldig. Behöver jag säga att Klefbäck aldrig slutar vara ett praktarsel?

Språket är lika detaljrikt som tidigare och på samma sätt kan det både hjälpa och stjälpa. Ibland skapas tydliga bilder och ibland blir det mest tröttsamt, något som uppehåller händelseutvecklingen i allt för hög grad. Inte sällan gäller detta upplevelserna och känslorna hos våra olika personer (berättelsen hoppar mellan ett antal olika individer, dock alltid i ett tredje-persons-perspektiv) och efter ett tag börjar det kännas lite påklistrat med alla uttalade stress-moment. Det här är ju en sådan sak som i rätt händer kan förmedlas mer subtilt på film.

Som vanligt med historier som ska utspelas i svunnen tid funderar jag också från gång till annan på de ord som används – är de tidstypiska? Den största försyndelsen i det fallet är kanske en ”hint” som slunkit igenom språkgranskningen. Men jag upptäcker också (via SAOB, denna förnämliga källa) att ”stress” i den psykologiska mening som vi generellt använder nu för tiden och som förekommer flitigt i boken började användas först under mitten av 1950-talet. Och när jag ändå är inne på SAOB passar jag på att kolla upp uttrycket ”förjagad” som låter främmande i mina öron. Det är för all del ett ålderdomligt ord, vilket sannolikt är anledningen till att Strömberg valde att använda det. Tyvärr tycker jag dock inte att det passar in i sammanhanget eftersom det betyder ”fördriva” eller ”jaga bort” och det är inte det boken handlar om.

Jag gillade instängdheten och själva grundhistorien i De förjagade mer än i Inmurad. Däremot är fortfarande Vätten den av Strömbergs böcker som gjort mig mest engagerad. I slutänden blir tyvärr De förjagade allt för långdragen. I sin romanform, vill säga. Jag skulle däremot absolut kunna tänka mig att se filmen. Särskilt om den var gjord av gänget som stod bakom den svenska filmen Gränsen som faktiskt också lyckades göra stor spänning svensk vinter-militär och klassiska filmklichéer.


Annonser