Kent har bott hela sitt liv med sin mamma på Blidö, i skärgården utanför Norrtälje. Fast just nu bor Kent ensam eftersom modern ligger på lasarettet med en allvarlig stroke. En typisk gammpojke, vår Kent – lite överviktig, lite oföretagsam. För tillfället sjukskriven från jobbet på Ica-lagret på grund av mamma-situationen som bland annat gett upphov till ett rejält magsår. Försöker försiktigt skämta med den snygga Lucinda på pizzerian. Hon skrattar mest för att vara snäll och är tyvärr intresserad av Fred. Kents enerverande granne som dock har ett stråk av farlighet över sig (vilka kvinnor faller inte för det?!)

Men på Kents ägor står en gammal lada och det är något märkligt med den ladan. Eller snarare: något märkligt gömmer sig under ladan. Efter att ha hittar underjordiska gångar som tycks sträcka sig över hela Blidö börjar Kent att bete sig konstigare och konstigare samtidigt som Fred är övertygad om att hans granne sitter och tjuvhåller på en värdefull skatt som med den starkes rätt förstås borde tillhöra Fred.

Efter den positiva läsupplevelse som var Mikael Strömbergs Vätten var det bara att kasta sig över Inmurad. Den språkliga ojämnheten jag störde mig på i debuten har författaren kommit tillrätta med här. Nu finns bara soliditeten kvar, rent språkligt sett. Ett språk utan krusiduller eller onödig blomstring men som plockar upp fina detaljer, vilka ger berättelsen närvaro. Kläggigheter bjuds vi också på.

Tyvärr blev det ett av de få positiva elementen i Inmurad. Jag tycker inte alls att Strömberg lyckats skapa samma tryckande känsla av förföljelse och paranoia som i Vätten. Här handlar det istället om en protagonist som ska bli galen eller besatt och när detta berättas utifrån protagonistens eget perspektiv blir det hela väldigt luddigt. Jag förstår aldrig riktigt vem eller vad det är som intar och förändrar Kents kropp. Möjligen kan det också handla om att sägner om kyrkors skyddsmagi och osaliga andar inte är lika välbekanta för mig som vättar. På pappret borde de nämligen funka alldeles utmärkt som underlag för en gruvlig bok.

På samma sätt som i Vätten har de historiska tillbakablickarna ingen egentlig bäring för det som händer i bokens nutid, vilket blir problematiskt eftersom boken i högre utsträckning lutar sig tillbaka på en historisk dåtid. Jag får intrycket av att det är viktigt med de historiska rötterna som grävt sig ned i Blidös mylla men får aldrig någon direkt känsla för dem.

I kontakten med vad som nu gömmer sig i underjorden får Kent också ett religiöst anstruket språkbruk, men jag förstår inte poängen med det. Är det meningen att jag ska börja tänka i termer av Gud och Djävulen eller är ”synd”, ”sköka” och ”frälsning” bara uttryck som används för att de upplevs som ålderdomliga alternativt kyrkliga?

Till en början gillar jag Lucinda som person – handlingskraftig och pragmatisk. Men i slutänden tillåts hon falla i den nu ack så välanvända kärlekstriangelfällan och där försvann hennes attraktionskraft.

Det finns ett par frågor som jag inte tycker att jag får svar på, men jag ska erkänna att det absolut kan höra ihop med att jag från gång till annan kan vara en ouppmärksam ljudbokslyssnare. Däremot tror jag faktiskt inte att jag inbillar mig att Strömberg i högre utsträckning än i Vätten valt att arbeta med en uppbruten kronologi, inte heller det ett grepp som tyvärr funkar särskilt bra. Det blir mest bara rörigt och innebär att författaren måste förklara en hel del från gång till annan innan läsaren förstår var historien befinner sig för tillfället. På samma sätt hade ett långsamt utportionerande av ett viktigt brev potential att bli spännande men blev i slutänden bara virrigt.

En sak var dock mycket positiv med Inmurad. Vid ett tillfälle får vi träffa Peter och Jimmy från Vätten och jag stönar inombords – ska detta utvecklas till en av alla dessa evinnerliga serier där kompisduon blir jägare av det övernaturliga eller trolldråpare?! Men just den knuten löser Strömberg på ett så pass klurigt sätt att jag, istället för att stöna tyst, fick anledning att skratta högt (med påföljande märkliga blickar från medpendelpassagerare, som sig bör).

Nej, tyvärr lyckas inte Strömberg bättre med sin andra bok. Vätten hade en originalitet och ett driv som Inmurad inte lyckades återskapa tillräckligt bra. Potentialen fanns där men hamnade snabbt i ett tvehågset limbo.