Dags att försöka utvidga mina svenska skräckgränser, bortom Anders Fager och John Ajvide Lindqvist. Jag tycker mig ha hört fina saker om Mikael Strömberg och ska man gå metodiskt tillväga börjar man givetvis med debuten. I det här fallet romanen Vätten från 2011. Fee-fi-fo-fum, I smell the blood of svenskt folktroväsen.

Peter och Karin kör hem till Stockholm genom sommarnatts-Sverige efter att hastigt och lustigt åkt från Peters föräldrahem i närheten av Ö-vik. Döttrarna Moa och Alma sover sött i sina bilbarnstolar och det är inte utan att deras föräldrar också börjar känna sig lite dåsiga. Men strax norr om Uppsala tvingas Peter stanna bilen på grund av att ett dött rådjur blockerar vägen. När han kliver ur bilen ser han något som rör sig… Inne i kroppen…

Nåvälan, familjen kommer undan den obehagliga scenen med blotta förskräckelsen men får inga möjligheter att återgå till vardagen väl hemma i storstaden. Det är som en förbannelse har drabbat dem, med allt från bildäckspunkor till elfel som gör att frysen kajkar ur.

Peter är en omtänksam familjefar och måste till slut sätta sitt eget liv på spel för att undkomma det som förföljer hans närmaste. Man tampas inte med skogens väsen hur som helst.

Det ska bli spännande att se om Strömbergs böcker även i fortsättningen kommer att likna Stephen King i det att de är bättre på uppbyggnad än avslut. För ganska långt in i Vätten tycker jag att boken är bra, ibland till och med riktigt bra.

Språket är av varierande kvalitet, ibland finns både trovärdighet och soliditet men från gång till annan gränsar det till litterärt pretentiöst. Det verkar som om Strömberg lite här och var skyfflat in ett par ålderdomliga uttryck som skär sig mot den övriga texten. Det här skapar på det hela taget en lätt schizofren stämning.

På det hela taget tycker jag dock samtalen mellan de olika (nutida) personerna flyter på och särskilt Peter och Karins relation känns jordnära och trygg. Så länge det finns någon slags vardaglighet att förhålla sig till, vill säga, men då är den innerlig ibland, irriterad ibland och ibland bara rör om vem som ska köpa vad i affären. Även Peters förhållande till sina döttrar framstår för mina ovana ögon som naturligt och kärleksfullt.

Det här gäller dock främst den del av Vätten när det sakta men säkert går upp för Peter, och så småningom även Karin, att något inte är som det ska. Den krypande paranoian som löper parallellt med en vardag som blir allt mindre vardaglig för att till slut på fullaste allvar kunna omfatta en tro på väsen som vittror och vättar.

Men när det ska till förklarande tillbakablickar och dånade upplösningscrescendo känns det nästan som om hela historien börjar gå lite på tomgång. Jag, som tidigare utan problem svalt långa utläggningar om både Peter och Karins familjer som egentligen inte har det minsta med berättelsen att göra, känner att jag tappar intresset när själva förklaringen börjar rullas upp. Kanske är det så enkelt som att jag inte tycker att jag behöver den?

Men fram till dess har Strömberg gjort ett riktigt fint jobb med både olycksbådande antydningar och äckelbeskrivningar som inte står Ajvide Lindqvist långt efter. Och det ÄR ju lite kul med en bok som slänger in hänvisningar till såväl Fragglarna som rykten om Blackebergs-vampyrer.

Annonser