Varför inte lämna lämna över till julledigheten med en svensk klassiker? Kanske något att se i mellandagarna? Bloggen är tillbaka fredagen den 28 december. Glögg på er!

***

alt. titel: The Adventures of Picasso

Bland filmerna från Hasseåtages Svenska ord är nog Picassos äventyr en av de jag har sämst koll på, så det var väl dags att ändra på det? I likhet med de flesta andra från min generation eller äldre har det förstås alltid skymtat förbi bilder eller små filmsnuttar på en skallig Gösta Ekman eller ett Tomelilla i diverse storstadskostymer.

Filmen går i korthet ut på att göra mer eller mindre fantasifulla (filmens underrubrik lyder Tusen kärleksfulla lögner) nedslag i den store konstnärens liv där han kuskar runt i Europa under två världskrig. Hoppar mellan Madrid, Paris, New York och London.

Förutom en försvarlig andel av Tomelillas befolkning visar filmen upp längre eller kortare inspel av snart sagt varenda dåtida kändis som kunde förknippas med visuella media, samt åtminstone en nutida (Tomas Alfredson finns med i rollistan som ”tidningspojke”). Föga förvånande ligger fokus på de personer som man kommit att förknippa med Svenska ord – exempelvis Lena Nyman, Per Åhlin, Lissi Ahland, Birgitta Andersson och Moltas Eriksson. De som oftast är i bild är förstås Gösta Ekman (som är en överraskande vacker ung man i sina mörkt sminkade ögon) som Pablo samt Hasse Alfredson som hans entreprenöriellt lagde (och, icke att förglömma, skendöde) far, don José.

Karaktären av olika nedslag i Picassos liv förstärker givetvis känslan av en samling relativt löst sammanhållna sketcher, liksom det faktum att det knappast torde finnas en endaste form av komedi som INTE är representerad. Surrealismen är föga förvånande det som ger sig till känna omedelbart – historiens berättare presenterar sig (utan vidare förklaring) som Elsa Beskow, men det är en Elsa Beskow som låter misstänkt lik Karl-Bertil Jonssons stolte fader, det vill säga Toivo Pawlo.

Elsa Beskows betryggande stämma är dock välbehövlig eftersom filmens ”dialog” är en samling ord på olika språk, mer eller mindre välfunna i sammanhanget, samt en hel del fysiskt teckenspråk. ”Heil Hitler!” blir till ”Halvliter!” i don Josés mun medan Pablo gör desperata försök att genom charader få den franska hyresvärdinnan att förstå vad hans spanska ”Agua” betyder. De mest rimliga uttrycken kommer sannolikt från absurdistpoeten Guillaume Apollinaire (Per Oscarsson) vars dikter oftast låter typ ”Hahaha/hehehe/hihihi/hohoho”. Allt givetvis mycket högtravande deklamerat.

Inte minst Gösta Ekman firar förstås triumfer med sin förmåga till fysisk humor som några år senare skulle komma till uttryck hos Gunnar Papphammar. Min personliga favorit blev scenen där den stackars Dolores (Lena Olin) attackeras av två spanska stråtrövare och han aldrig ens kommer fram till hennes räddning eftersom han snubblar så mycket. Annars jobbas det också en hel del med överdrivna ansiktsuttryck där Margareta Krook tidigt får excellera som doña Maria, Pablos ömma moder.

Det finns också en hel del lek med perspektiv. Pablo ses måla en miniatyr av den sköna Dolores som, när kameran backar, förstås utförs med en pytteliten palett och en ännu mindre pensel. Vid järnvägsstationen rör sig inte tåget längsmed perrongen utan ses helt plötsligt backa sidledes, ett trick som sedan repriseras av atlantångaren som för Pablo och José till New York.

Till de visuella delarna hör givetvis en drift med konsten, både som företeelse men också som källa till humor. Tesen att förbudstiden i USA omfattade såväl konst som sprit är ganska underhållande eftersom den resulterar i en liten journalfilm där poliser slår sönder byster i rännstenen. Pablo kan plötsligt ge sig på att modellera om en levande människas anletsdrag för att denne ska likna den kubistiska skulptur han jobbar med för tillfället. Det förekommer också ett par animerade sekvenser, naturligtvis signerade Per Åhlin.

Picassos äventyr blir dock den typen av film där de enskilda sketcherna är roligare än filmen som helhet. Allt är heller inte komiskt guld, vissa partier andas mer studentspex än något annat, exempelvis när den snåle don José ger hela den ryska baletten blomkål att äta med förväntat pruttresultat på scen. Men om inte annat kan man ju närma sig filmen som en suplek – ju bättre man är på svenska skådespelare och europeisk kulturhistoria under 1900-talet, desto mer packad har man all möjlighet att bli.

Annonser