Arthur Curry må tvivla på att han är kungavärdig men superhjälteposen sitter i alla fall som en smäck. Ni vet, den där med ett knä och en knytnäve i backen.

Men om vi skulle ta det från början? Aquaman skyr inte sitt svulstiga DC Comics-arv och proklamerar högtidligt att Atlantisdrottningen Atlanna och fyrvaktaren Tom Curry var som två skepp på öppet hav, ämnade för varandra. Frukten av denna ödesbestämda kärlek blev sonen Arthur, en brygga mellan land och hav tack vare sina två olika föräldrar.

Nu har det hunnit gå några år sedan dess och medan Arthur är fullt upptagen med att supa det lokala bikerbuset under bordet har halvbrodern Orm (Atlanna återvände till Atlantis för att skydda far och son) mer storslagna planer. Det är dags för mänskligheten att betala för all nedskräpning och uppvärmning av världshaven. Orm är beredd att ta i med hårdhandskarna för att få alla havets olika invånare med sig i det kriget och en av de få som ställer sig något tveksam till hela planen är hans främste rådgivare, Vulko. Tillika Arthur Currys läromästare i all things atlantis.

I och med Aquaman tycker jag mig se en intressant skiljelinje mellan superhjältar och superhjältar. Jag är inte särskilt inläst på serierna som ligger bakom de senaste årens filmtsunami på området, utan utgår främst från filmerna.

Å ena sidan har vi de riktiga enstöringarna, som i bästa fall får ha en käresta vid sin sida (en relation som dock oftast är minst sagt problematisk). Här hittar vi nästan alla Avengers och även en försvarlig del av Justice League-typerna. Alla har de mer eller mindre problem med den samtid de lever i och är dessutom ofta rotlösa. Familjelivet lyser med sin frånvaro i de flesta fall.

Men sedan har vi också de anrika, gudalika typerna: Black Panther, Thor och Aquaman. Superhjältar vars hela tillvaro hänger på komplicerade ättelängder, klankultur, arvstvister och spända familjerelationer. Jag vet inte om jag övertolkar när jag upplever att det med de här snubbarna finns en vilja att åkalla en anrik forntid och en traditionstyngd kultur – de blir på något sätt mer exotifierade än mer vetenskapliga eller tekniska superhjältar som Iron Man, Ant-Man eller Captain America.

Det alla superhjältar och kungar har gemensamt i superhjältevärlden är dock att deras makt aldrig uppstår genom en demokratisk process. Både Black Panther och Aquaman fajtar sig till sin tron, men i filmernas sammanhang gör det inget eftersom vi ju vet att de är rättrådiga män.

Inte för att man vid det här laget hade några större förhoppningar, men Aquaman blir ytterligare en film som enbart adderar till gravhögen som är DC Extended Universe. Fortfarande är Wonder Women den enda delen i den här soppan som lyckades med konstycket att inte vackla (allt för mycket) under sin egen tyngd. Aquaman försöker vara både episk och storslagen med generösa mängder slow motion men blir bara högtravande (”The sea carry our tears away.” ”Not here. Here you feel them”). Zack Snyder är ersatt av James Wan men inte ens han lyckas gjuta något särskilt liv i vare sig fajtscener eller läskiga monster.

Den här bombasmen skär sig alldeles särskilt illa när Aquaman gör några enstaka och högst plågsamma försök att samtidigt vara lite rolig (den trummande bläckfisken synes vara sjanghajad från Disneys The Little Mermaid). Filmen försöker dessutom adressera allvarliga ämnen som klimathot, föroreningar, arrangerade äktenskap och båtflyktingar men gör det alldels för flyktigt för att det ska ge produktionen vare sig tyngd eller riktning. Rollistan är imponerande så det räcker men man undrar ju vilket av Nicole Kidmans barn som kidnappades av Warner Brothers för att hon skulle ställa upp som Aquamans ömma moder.

På samma sätt som med andra medlemmar i Justice League blir jag aldrig klok på exakt vilka krafter Aquaman är tänkt att ha. Ok att han fixar att leva nere i havsdjupen med allt vad det innebär av köld- och trycktålighet. Men han tycks dessutom vara supersnabb, superstark och generellt sett överleva det mesta, inklusive att kasta sig ned i Saharas sanddyner från ett flygplan utan fallskärm. På samma sätt tycker jag att filmen kunde ha gjort detta med hav kontra land lite tydligare. De allra flesta av filmens havsvarelser tycks kunna andas såväl under som ovanför vattenytan och när Jason Momoa får rådet att slåss i ”sitt element” (det vill säga på land) kan jag ärligt talat inte se vilken skillnad det verkar göra. Det är helt andra saker som avgör fajtens utgång.

Storymässigt bjuder Aquaman på en obekväm (och åt helsike för lång, but what else is new…) blandning mellan bland annat Arthursagan, Indiana Jones och LOTR. Jason Momoa reduceras i lite för många scener till kajalkladdiga ögon och total överkroppsfixering. Han får flahsa mer rippade pecs och abs än Jamie Dornan i 50 Shades of Grey. Snart kommer den enda frågan som kvarstår vara: hur länge kommer DC att försöka sparka liv i hästen som snart inte kan bli så mycket mer avliden?

Fiffi tycker inte bara bättre än jag om 50 Shades of Grey, detsamma gäller Aquaman.