Ska man tro TV-serier och filmer har varje välbärgad, liberal villagata i USA ett. Ett homosexuellt par, alltså. Oftast bögar, alltid välutbildade. I de övriga kärnfamiljerna är fruarna generellt välvilligt inställda till män som (givetvis) också är intresserade av trädgårdssysslor och heminredning medan deras makar förhåller sig något mer avvaktande. På Camphor Tree Lane i Los Angeles är det här paret George och Jim. George är den äldre, mer reserverade, collegeprofessor i litteratur. Jim är den yngre, arkitekt och sannolikt mer sällskapligt lagd gentemot grannarna är sin partner.

Men när vi fredagen den 30 november (!) 1962 landar i huset (som uteslutande tycks vara konstruerat av raka linjer, mörkt trä och glas) är Jim sedan en tid tillbaka borta, död i en bilolycka, och George har gått sönder. Till det yttre är han troligen bara ännu lite mer tillknäppt än tidigare men under hans göromål den här fredagen förstår man att han bestämt sig för att vare sig jobbet, andra människor eller livet längre har något kvar att ge honom.

A Single Man är regissörsdebuten från modedesignern Tom Ford, vars Nocturnal Animals blev en stor snackis när den kom 2016. Den har jag inte hunnit se än, men när chansen uppenbarade sig för att se A Single Man kändes det givet att hugga den i flykten.

Berättelsen om Georges fredag var från början en bok av den amerikanske författaren Christopher Isherwood från 1964. Man kan fråga sig hur pass självbiografiskt det hela ska ses eftersom Isherwood i likhet med sin protagonist också var homosexuell och dessutom tycks ha haft en preferens för relativt unga partners. Jag blir också nyfiken på hur många blinkningar till Isherwoods liv och författarskap som Tom Ford eventuellt lagt till i sitt manus. De två författare som nämns vid namn är nämligen Aldous Huxley och Truman Capote, vilka båda umgicks med Isherwood. Dessutom har Ford också flätat in lite av sig själv i det hela. I filmen heter George Falconer i efternamn och regissören ska tydligen under en period ha varit tillsammans med en konstnär vid namn Ian Falconer.

Alltnog, detta är när allt kommer omkring bara detaljer för hjärnan att rådbråka medan ögonen är fullt upptagna med att ta in så noggrant precisa bilder att det hela inte sällan känns rent kliniskt. Tom Ford arbetar tillsammans med fotografen Eduard Grau i det här grågryniga spektrat som jag upplever ofta präglar nutida filmer om 60-talet. När det inte ska vara psykedeliska crazy bananas-knarkorgier, förstås.

Men A Single Man kan trots det knappast anklagas för att vara ensidig när det kommer till det visuella. De urvattnade färgerna lyses ibland upp (ett flyktigt leende ger upphov till rubinröda läppar), mättas ibland och går ibland över i svart-vitt. Jag tror mig uppfatta att skiftningarna är kopplade till Georges sinnesstämningar och minnen men skulle behöva se om det hela minst en gång för att känna mig säker på den slutsatsen. Snyggt är det i vilket fall som helst och det skapar en livfullhet som behövs eftersom George själv under filmens gång knappast är den muntraste eller mest extroverta av män.

Och vem är väl bättre lämpad att spela denne behärskade och djupt olycklige man än Colin Firth? Tack vare att A Single Man och George bjuder på både berättarröst och tillbakablickar får tittaren mot alla odds en komplexare bild av mannen än han visar upp för sin omgivning just den aktuella fredagen. Jag har tidigare varit rätt neutralt inställd till Firth som skådespelare men denna prestation tvingar mig att ändra på den åsikten. Scenen när George får dödsbudet och kameran dröjer vid anletsdrag som löses upp av smärta och förkrossas, är inget mindre än fantastisk.

Givetvis var det ingen enkel sak att vara uttalat homosexuell på 60-talet, inte ens i Kalifornien. En hel del av filmens samtal rör rädslan som människans allt överskuggande drivkraft. Till saken hör förstås också det faktum att Cubakrisen skrämt slag på halva världens befolkning blott en månad tidigare. George talar gärna om sin uppgivenhet inför rädslan som bemäktigar allt fler aspekter av vardagen och den allmänna förflackningen av studenternas kunskaper, men det är svårt att komma ifrån känslan av att när allt kommer till kritan handlar det främst om hans personliga förlust.

När A Single Man inte diskuterar rädsla vill den gärna säga något om tid. En mångfald urtavlor skymtar förbi för att påminna oss om att George själv räknar sin tid på jorden i ynka timmar. Han ser ingen poäng i vare sig nu- eller framtid, bara dåtiden med Jim. Samtidigt får vi träffa personer som ger uttryck för andra synsätt, inte minst Nicholas Hoults student Kenny som med ynglingens hela tillförsikt inte ser någon som helst poäng i vare sig då- eller nutid.

A Single Man var en fullkomligt utsökt film rent visuellt sett. Många sköna och unga preppy-män som klär i tajta jeans. Musiken från polacken Abel Korzeniowski var klassiskt vacker och melankolisk med mycket stråkar. Filmen bjöd dessutom på en slags bister och nästan obekväm humor vid några få tillfällen. Men även utan allt detta var filmen för min del en fullpoängare i samma sekund som jag förstod att George och Jim var släthåriga foxterriermänniskor.

Annonser