När jag nu försökt mig på tre olika versioner av The Bourne Identity var det förstås bara att köra vidare på trilogin där Identity anno 2002 utgjorde första delen. De två uppföljarna tar sina namn från Ludlums andra och tredje bok om Jason Bourne, aka David Webb, men har i övrigt hittat på helt egna historier.

Mitt intryck är att särskilt The Bourne Supremacy har tagit intryck av element från The Bourne Identity som Ludlum var väldigt förtjust i – Bournes utsatthet både fysiskt och psykiskt. Element som filmen från 2002 till stora delar bortsåg från i syfte att skapa en tajt actionfilm.

Uppföljaren återser Jason och Marie vid Goas varma stränder men det är en idyll som snart ska komma att bli till stoft i Jasons amnesi-händer. Större delen av filmen är han lika jagad av sina fragmentariska minnen av onämnbara handlingar och lika plågad av fysiska skador som hjälten i Ludlums förlaga. Hans fingeravtryck har hittats i samband med en katastrofal CIA-operation, vilket innebär att han nu dessutom har den målmedvetna agenten Pamela Landy i hasorna. Eftersom Ward Abbott fortfarande finns kvar inom organisationen och är den ende som vet något om det numera nedlagda Treadstone tvingas Landy också samarbeta med honom.

Så här i backspegeln tycker jag att uppföljaren The Bourne Supremacy i vissa delar faktiskt är en bättre film än The Bourne Identity. Matt Damon fungerar fortfarande alldeles utmärkt som den ärrade ex-spionen utan historia. Relationen mellan honom och Franka Potentes Marie tycker jag är fint skildrad i första filmen, de är ett par som man håller på. I uppföljaren är Damon precis lika trovärdig som en kallare, argare och sorgsnare Bourne, samtidigt som hans mentala hälsa kanske inte riktigt är allt som man skulle vilja önska sig, på grund av minnesförlusten.

Däremot upplever jag Paul Greengrass registil som mindre tillfredsställande än Doug Limans. Identity är en riktig actionrökare men både Supremacy och Ultimatum är alltför fulla av hysterisk klippning och skakig kamera. Supremacy kommer undan med det eftersom övriga delar av filmen fortfarande är så pass stabila men Ultimatum har för lite som kan balansera upp det hela.

Jag kan tycka att historien om Blackbriar och Bournes försök att komma åt vad som egentligen hände med honom och hans gelikar är bra i sig. Ett tag undrar jag till och med varför jag tidigare tyckt att Ulimatum inte varit någon särskilt underhållande film. Men problemet är att mysteriet får ta alldeles för lite plats i det stora hela. Supremacy klämmer in en vansinneslång jaktscen (hysteriskt klippt) mot slutet, vilken därmed kommer att utgöra en slags upplösning på hela historien. Ultimatum river däremot av sina likaledes alldeles för långa scener någonstans i mitten vilket förvandlar dem till rena transportsträckor och som får mig att tappa fokus på huvudberättelsen.

CIA-delen funkar även den bättre i Identity och Supremacy. Joan Allen gör så gott hon kan med att domptera och domdera sin Pam Landy men det blir ett allt för tungt lass att dra på egen hand i Ultimatum. Borta är både Chris Cooper och Brian Cox, ersatta av David Strathairn. Förvisso en mycket trevlig skådis men en som i sin byråkratpersona har svårt att förmedla den brutalitet och cynicism som kom från de andra två. Albert Finneys CIA-Mengele Albert Hirsh får alldeles för lite tid på sig för att göra något rejält avtryck.

The Bourne Supremacy är inte bara bra för att vara en uppföljare, det är en riktigt bra actionthriller helt på egen hand. The Bourne Ultimatum lyckas däremot inte svara upp mot sina föregångare och verkar ha glömt bort att en vettig actionthriller också kräver en vettig historia.

The Bourne Supremacy (2004)

The Bourne Ultimatum (2007)

Annonser