Annie och Max är bägge så tävlingsinriktade att man får en vag känsla av att de finner en viss självbelåten tillfredsställelse i det faktum att de är det perfekta paret. Perfekt matchade både vad gäller utseende, plats i livet och ambitionsnivå. Ingen har bättre ”game nights” än de och inga slaktar lika mycket som när de befinner sig i samma lag. Vi i publiken är avsevärt mycket mindre överraskade än Annie när Max friar i form av charader.

Men ormarna i paradiset ska visa sig vara Max stressade spermier som tycks ha bestämt sig för att skicka parets barnplaner i fängelse utan att passera ”Gå”. Annie diagnosticerar snabbt att problemet ligger i Max relation med brorsan Brooks. Brooks är i allt väsentligt en bättre kopia av Max själv; snyggare, charmigare och mer framgångsrik. Han kan berätta pinsamma barndomshistorier om Max till kompisarnas oförställda förtjusning. Tur i spel har det jäveln också…

Planen är nu att om Max en gång för alla kan slå Brooks, i vilket spel det än vara månde, kommer hans stressnivå att sjunka så pass att spermierna får lite mer sprutt i svansarna och orkar simma hela vägen fram till Annies ägg. Och Brooks spelar dem rakt i händerna genom att bjuda in till en elaborerad mordmysteriekväll, komplett med vin och ost.

Vilket i sin tur innebär att när ett par maskerade hårdingar bryter sig in hos Brooks och med förenade krafter lyckas släpa med sig sitt offer ut ur huset höjer det övriga sällskapet inte på ett ögonbryn utan fortsätter att mumsa ost. I godan ro tar de sedan hand om ledtrådarna och det är bara vi i publiken som lämnas med undran huruvida Brooks överhuvudtaget kommer att vara i livet när de väl hittar honom.

Det har börjat blir en gammal god tradition för min del att kolla upp filmer på Wikipedia först EFTER att jag sett dem. Därför kunde jag nu till min överraskning konstatera att en i teamet bakom Game Night inte är någon mindre än den lille mobbade nörd-killen i serien Freaks and Geeks. Tillsammans med en viss Jonathan Goldstein har John Francis Daley både skrivit manus till Horrible Bosses och senaste Spider-Man-filmen samt regisserat Ett päron till farsa-uppföljaren Vacation.

Tyvärr hamnar Game Night närmare Vacation i humorkvalitet för min del. Nej, det är lyckligtvis inte såar av kroppsvätskor men särskilt roligt är det inte heller. Jag tycker historien (författad av en Mark Perez) blir alldeles för krystad i syfte att hålla igång både leken och osäkerheten hos våra rollfigurer över vad som är verkligt och vad som bara är en del av Brooks ursprungliga upplägg (inköpt från firman Murder, she wrote).

Och när historien faller, faller också prestationerna från vanligtvis pålitliga skådisar som Rachel McAdams och Jason Bateman som Annie och Max. Hysteriscenerna som är en del av den övergripande actionkomedistrukturen är av någon anledning allt för ofta tomma på humor och de relationsmässiga elementen som ska hakas på (misstänkt otrohet, barn eller inte barn) för alla de tre närvarande paren (Annie och Max samt fyra av deras kompisar) blir snabbt tröttsamma snarare än roliga, charmiga eller berörande.

Det finns dock en sak som väcker min nyfikenhet med Game Night. Stilen på ett par små mellanspel som finns med för att markera tidens flykt samt eftertexterna är både snyggare och roligare än filmen i övrigt lyckas vara. Här skapas en slags artificiell miniatyrkänsla som plockas upp i just eftertexterna. Jag är inte kvinna nog att bedöma om jag har fotografen Barry Peterson att tacka för detta eller om det någon annan påhittig själ som står bakom. I vilket fall som helst är det sannolikt de här delarna jag kommer att minnas om jag någonsin fortsätter att tänka på Game Night efter att jag rest mig från biofåtöljen.

Annonser