Så är vi än en gång tillbaka hos de före detta labyrintinvånarna, även om det tog lite tid (inspelningen fick skjutas upp rejält när huvudrollsinnehavaren Dylan O’Brien skadade sig tidigt under inspelningen).

Och nu gäller det att hänga med, för här går det undan! Både berättelsemässigt och vad gäller kopplingarna till det som hänt i tidigare filmer. The Death Cure tycks räkna kallt med att publiken sett de två tidigare filmerna om och om och om igen i spänd förväntan på upplösningen. Skulle man se den här filmen på egen hand gissar jag att man är rätt vilse vid det djärva och spänningsladdade utbrytningsförsöket av Minho från Thomas, Newt, Brenda, Jorge och Vince.

Vi som har åtminstone rudimentära minnen från de två tidigare filmerna är dock med på relationerna så pass hyfsat att vi förstår att Minhos räddning är prio ett. Så när den inledande fritagningen inte funkar finns bara ett alternativ kvar för Thomas, Newt och Frypan: att ta sig staden som är företaget WCKD:s huvudkvarter för att rädda sin olycksbroder.

Jag blev rätt förtjust i den första Maze Runner-filmen men uppföljarna har successivt tappat i fräschör. Problemet är att själva labyrint-konceptet var både skrämmande, häftigt och tankeväckande men serien har därefter övergått till att vara en post-apokalyptisk pandemi-dystopi av standardiserat snitt.

Mycket från böckerna har, på gott och ont, fått stryka på foten och även dem hade jag i någon mån hunnit tröttna på när vi till slut var framme vid denna tredje del. Filmernas problem ligger delvis i att personerna som vi ska bry oss om inte genomgår ett uns av personlig utveckling, vilket är nära nog ett krav om man ska hålla intresset uppe i en hel trilogi.

Jag tyckte att original-filmen lyckades skapa en ganska skön känsla bland grabbarna i labyrintens glänta. Men när den känslomässiga upplösningen mer eller mindre kräver att jag ska ha hållit fast vid den känslan i två uppföljare som främst är standardiserade actionrökare inser jag att den försvunnit för länge sedan. Grabbarna har blivit alldeles för vuxna för att jag ska kunna åkalla dem som förvirrade och rädda pojkar. Någon slags kemi mellan Dylan O’Briens Thomas och Kaya Scodelarios Teresa fanns eventuellt på manussidorna men lyser med sin frånvaro på duken, vilket inte heller underlättar någon form av känslomässig investering från min sida. Jag har svårt att förstå exakt vad Thomas och Teresa har för slags band som gör att de trots alla förräderier dras till varandra

För ovanlighetens skull har manusförfattare T.S. Nowlin och regissör Wes Ball fått arbeta tillsammans under hela trilogin och jag antar att det är i alla fall en anledning till att de känns relativ konsekventa och likvärdiga. På det hela taget är de postapokalyptiska miljöerna helt ok, där raserade hus sticker upp som trasiga tänder i landskapets gom.

Jag tror att en smartare väg att gå med den här trilogin hade varit att kanske göra en 90-minuters pilot av första boken och sedan istället satsat på en TV-serie. Då hade man haft helt andra möjligheter att låta personligheterna utvecklas och dessutom skapa en mer intressant händelseutveckling än en som i princip bygger på flykt och fritagning. Thomas och Newt hittar förvisso på alla möjliga hyss när de väl befinner sig inom WCKD:s murar men det blir på det hela taget endast bonuseffekter av att de är där för att rädda Minho.

Från att ha varit en relativt spännande allegori över tonåringens utsatthet i världen blev Maze Runner-trilogin i slutänden alltigenom hjärndöd action. Alla problem går att lösa med djärvhet, vapen eller knytnävarna. En trist, om än inte särskilt oväntad, utveckling.

Annonser