alt. titel: Flocking

En mindre norrländsk ort. Litenheten går att se i både bra och dåligt ljus. Bra eftersom här finns en stark gemenskap – ett bröllop är en glad tillställning som hela byn deltar i. Dåligt om man råkar vara ointresserad av jakt och fotboll. Eller när en av tjejerna i den lilla avgångsklassen anmäler en klasskompis för våldtäkt.

Absolut, de brukade hångla ibland inne på skoltoan. Men just den här gången skulle Alex alltså ha våldtagit Jennifer?! Alex är ingen bråkig kille, det vet ju alla. Dessutom säger Isak att Alex inte alls har gjort det. Och Jennifers morsa är värsta slampan, det vet ju alla. Med en dotter som säkert knullar sig hela vägen genom det lokala polis- och rättsväsendet för att få en fällande dom för något hon har hittat på, det vet ju alla.

Rent handlingsmässigt är Beata Gårdelers Flocken inte mer avancerad än så här: vi får följa byns reaktioner från själva anklagelsen till någon slags slutpunkt. Förloppet är lika förväntat som deprimerande – ingen står på Jennifer och hennes familjs sida. Alla tar det för fullkomligt självklart att flickan ljuger. Med den enorma yttre press som finns både socialt och yrkesmässigt (Jennifers mamma blir förpassad från kassan till lagret: ”Vi måste ju tänka på kunderna”) är det inte så konstigt att Jennifer till slut är helt ensam, till och med avskuren från både mamma och lillasyster.

Det hela vilar dock även på en klassmässig grund (vi ÄR ju ändå på den svenska landsbygden). Alex familj har ett stort och fint hus, pappan verkar äga byns slakteri och mamman leder kyrkokören. Det är också mamman som får vara en av de första att behandla Jennifers anklagelser som rena påhitt (”Varför ljuger du om något sådant? Alex, gå och krama henne nu så ni blir vänner”) och vara en av Alex mest stridbara vapendragare med en ”Fria Alex”-blogg i arsenalen.

Jennifer bor förvisso med sin mamma och lillasyster i ett hus, men det är en betydligt enklare eternithistoria. Mamma Mia jobbar som kassörska, röker och pimplar vin, släpar på en viss övervikt, har risig utväxt i sitt hemmafärgade hår samt en miniatyr-drömfångare hängande från backspegeln. Så även i det perspektivet känns det givet att det är Jennifer och hennes mamma som blir slamporna och hororna som borde våldtas på riktigt för att läras en läxa medan Alex blir ett stackars oskyldigt lamm, vit som snö och närmast än mer åtråvärd i de andra tjejernas ögon.

Flocken är full med sådana här noggranna och träffsäkra detaljer, vilket gör att den känns oerhört solid. De snabba chatkonversationerna som fick utspelas i bild blev både en bra temperaturmätare och ett smart sätt att föra handlingen framåt.

Jag ser att Gösta Reiland fick en Guldbagge 2016 för bästa foto, vilket känns motiverat eftersom även fotot är genomtänkt och omsorgsfullt. Över stora delar av filmen ligger den här norrländskt obestämbara och evighetslånga blå skymnings- och gryningsljuset (Flocken spelades in i närheten av Boden) som ger berättelsen en speciell stämning. Sedan blev jag personligen inte riktigt lika förtjust i tendensen att fylla bilden med många personer eller ansikten, varav några är i och andra ur fokus. Det skapar ett fullmatat och lite stressigt intryck som inte funkade. Och varför måste så många filmer av den här sorten innehålla dröjande eller drömmande naturscenerier medan det spelas klagande musik? När det egentligen inte spelar någon som helst roll för själva historien.

Jag skulle jättegärna vilja tycka bättre om Flocken. Det är som sagt en välgjord film med genomgående trovärdiga prestationer och relationer samt en fin fingertoppskänsla för detaljer. Men det är något i själva framställningen eller kameraarbetet eller bildvalen eller vad det nu kan vara som gör att jag aldrig blir engagerad i bydramatiken, knappt ens intresserad av den. Det ligger också Flocken i fatet att historien som sådan är så otroligt välbekant. På samma sätt som med berättelser om Förintelsen blir det tyvärr svårare och svårare för varje film eller bok att berätta något nytt eller åtminstone på ett nytt sätt.

Men det här är ju bara jag. Flocken är en så pass helgjuten film att den förtjänar tittare som säkert kan ta den till sitt hjärta på det sätt den förtjänar. Varför inte ge den ett försök?

Annonser